Bacardi har på senare tid känts riktigt fräsch i kroppen. Tassen har hållit fint och vi har sakta men säkert avancerat framåt i träningen. I fredags var det slut på den turen. På vår ”träningspromenad” så tränade vi lite linjetag. Allt gick toppen. Allt utom den där sista gången. Linjetaget i sig var perfekt, men när hon skulle springa in igen valde hon fel väg, tvingades hoppa över en bred, låg pinnhög och taxerade tyvärr fel. Landade illa och skadan var ett faktum.
Bar henne på mina axlar till närmsta vatten hål för att kyla tassen, medan vi väntade på att Lasse skulle komma och hämta oss. Väl hemma insåg jag att skadan var mycket värre än vad jag någonsin trott. Två tår på vänster framtass var helt platta och eftersom jag sett det på hennes högra, så visste jag att det inte var bra. Ringde till Helsingborg, dit vi fick komma direkt. Berättade för dem om mina farhågor om senskador dels när jag ringde, dels när jag skrev in henne och sedan även för djursjukvårdare/veterinär. Trots detta så slutade det med att man röntgade handlederna och skickade hem oss med Norocarp. What?!
Som tur var så fick vi en akuttid hos Magnus igår och han bekräftade mina farhågor. Senskada runt handleden med minst 6 veckors vila. Tyvärr tror jag inte det räcker med 6 veckor, även om hoppet är det sista som överger en, utan tror mer på Annas 12 veckor till ett år. Nu gäller stenhård rehab med simning, laser och när hältan gett med sig, även viktmanschetter. Kanske kan jag lyckas. Kanske kan nästa år bli vårt år. Kanske kan hon äntligen få visa vad hon går för. Kanske….
Lämna en kommentar