Som ett galet hundspann fulltankat med raketbränsle – lite så var det att föra Bacardi idag. Fräsch i kroppen, utvilad och en bana där det hände massor hela tiden. En minst sagt svettig kombo. Banvandringen gick åt att hitta våra svagheter, samt att lista ut hur jag skulle lösa dem. Jag trodde att jag lyckats fullt ut, men icke.
Christer hade ritat en -som vanligt- utmanande bana, med diverse klurigheter. Konskick ur den tänkta linjen, med riktning mot frestelsen och inkallning där vi sprang rakt in i en halt. Allt på höger sida. Självklart tränade vi en del på detta utanför och jag fick experimentera en del för att -återigen- lista ut vilken arm jag skulle skicka med och hur jag skulle vinkla kroppen. Det gick bra och jag kände mig hoppfull. Big mistake!
Det jag hade missat var det där med ”galet hundspann” och ”raketbränsle”. När jag skickade Bacci mot kon så gjorde jag precis som vi tränat. Det jag HELT hade missat, när jag fokuserade på frestelserna i åttan, var att det stod en kon i bakkant och LYSTE. Bacardi satte naturligtvis högsta fart mot den och såg överhuvudtaget inte den hon egentligen skulle till. Vårt ENDA misstag på hela banan och ett kostsamt sådant -minus åtta poäng på ett i övrigt blankt papper-
Eftersom jag inte är känd för att vara bitter -i alla fall inte allt för länge- så väljer jag hellre att fokusera på alla GULDKORN. Och det var faktiskt en hel del. Jag höll mig lugn, förde henne lugnt, andandes när tillfälle gavs och inte en gång att hon steppade eller ”övervarvade”. Det mina vänner är en seger i sig. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar