Att debutera på prov på årets VARMASTE sommardag kanske inte är helt genomtänkt, men likväl satta jag mig i bilen tillsammans med Dea, Xanté och Pärla och styrde kosan mot Svebölle på Själland. Som tur var hade vi fått möjligheten att komma lite senare, men trots detta blev det ändå en lång väntan för oss och hundarna innan det var dags för start.
I Danmark går startar man som par först i söket och slipper därmed ”störningen” från den andra hunden i markerings- och dirigeringsarbetet -skönt om du frågar mig- Vår första uppgift var en dirigering följt av en dubbelmarkering. Svårigheten här -för de flesta- var att dirigeringen var kort. Inte mer än 15-20 meter vilket gjorde att många av de jag såg slarvade när de skickade. Dragningen mot skytt och kastare gjorde att de var tvungna att använda sig av en hel del blås. Något som kan tyckas onödigt på så kort avstånd. Planen med Xanté var att övervinkla åt vänster -dels skulle det ta bort en del av dragningen till funktionärerna, dels innebar det att han kom rätt i vind- en plan som visade sig vara helt rätt. KLOCKREN dirigering.
När kaninen var inne så var det dags för vår dubbelmarkering. Här hade hund nummer ett -dvs jag- en extra svårighet då ”dirigeringkaninen” till hund nummer två låg bakom skytten och därmed rätt i vind när hunden skulle hämta den sist kastade markeringen. Valde att skicka Xanté på den sist kastade -eftersom jag inte ville att han skulle få ett diffust minne och fastna vid kaninen- och han spikade den. Tyvärr hade han inte markerat den först kastade tillräckligt, utan fladdrade med blicken mellan dirigeringspunkten och nedslagsplatsen.
Han kom ut på rätt djup direkt men gick sedan för långt och i och med att han var fel i vind så hittade han den inte. Jag gick in och försökte hjälpa honom, men här kom hans orutin in vad gäller dirigering. Han lyssnade på alla stopp och var lydig i den mån han kunde vad gäller tecken. Flera gånger fick jag ut honom till rätt områden, men antingen var han för djupt, för grunt eller för långt åt ena eller andra hållet och ALDRIG rätt i vind, så tyvärr fick vi inte in den fågeln. Är dock väldigt nöjd med hans vilja att vara till lags, även om det nu inte räckte hela vägen.
Medan vår parkamrat gjorde dirigering och markering, så fick vi gå undan och vänta på nästa uppgift som var ett fotgående på en 30 meter, skott medan vi gick och sedan en dirigering på 60-70 meter. När den var inne så var det fotgående tillbaka en bit, följt av en enkelmarkering på vatten.
Fotgåendet var inga som helst bekymmer, men jag såg att han sneglade på vattnet när vi gick förbi det. Valde att vinkla honom längre åt höger för att undvika dragningen till vattnet -som tur var fanns det buskage mellan vatten och land, annars hade jag nog varit körd- och skickade honom sedan. Efter c:a 10 meter stannade han upp och här tänkte jag ”nu är det kört”, men icke. Jag klarade att trycka ut honom längs med vattnet -riskabelt jag vet, men samtidigt har han inte kunskapen att klara av en massa omdirigeringar, så jag behövde ha ut honom på rätt djup- När han kom ut till ”brytpunkten” stoppade jag honom och vinklade honom höger. Han tog mina tecken fint och behövde bara ett sidotecken till åt höger, två närsökssignaler och sedan var fågeln bärgad. Say what?! Hur gick det till?!
Vattenmarkeringen må ha varit en enkelmarkering, men för hunden var den väldigt diffus. Bomskott, följt av kast/skott -i Danmark skjuter man när fågeln var i luften, vilket jag tycker känns mer jaktlikt- dolt nedslag, minimalt plask och endast ringar på vattnet som avslöjade en ungefärlig nedslagsplats.
Xanté markerade fint, men det märktes att hans OTALIGA vurpor i vattnet satt avtryck. Dels i och med hans försiktiga igång, dels i och med att han tycker det är obehagligt att simma in i saker under ytan -något att träna på- vilket han naturligtvis gjorde. Detta gjorde att han tappade fokus lite och när de sedan sköt för markeringar borta på land, så kom han helt av sig. Vände precis ute vid vassen -kanske knappa fem meter från fågeln- så jag fick gå in och börja styra.
Fick faktiskt ut honom i rätt områden, men var lite nonchalant nog att tro att han skulle fixa det själv när jag väl vinklat honom runt ”vasshörnet”, så när jag hörde bestämd galopp hem genom vassen trodde jag naturligtvis han hade fågeln med sig. Det hade han INTE! ”Hur f*n gör jag nu”, minns jag att jag tänkte. Friskt vågat, hälften vunnet. Blåste stopp, tryckte jag ut honom och stöttade honom med ”yah” och söksignal i rätt område. Vips så kom duvan in och även om det inte var en snygg markering, så är jag GALET nöjde med att han litade på mig och tog alla mina tecken och signaler. Wiiieee!!!
Avslutningsvis var det dags för det fria söket. Lite orolig var jag allt. Inte för att han skulle göra ett dåligt sök, för han är en riktigt bra sökhund, nej snarare oroade jag mig för att söket skulle vara för litet. C:a 40×40 meter är inte jättestort. Speciellt inte när man ska söka SAMTIDIGT som en annan hund.
Xanté skickades ut först och när han var inne så var det den andra hundens tur. Så körde vi likadant ett varv till innan våra hundar skulle söka samtidigt. Vilken LÄTTNAD när man såg att han höll sig inom området och dessutom jobbade fantastiskt fint tillsammans med den andra hunden. Efter att de hämtat in fyra vilt var -två enskilt och två tillsammans- bröt domaren. Hon hade sett tillräckligt och visste att både Xanté och den andra glatt hade hämtat fler, men i och med hettan såg hon ingen anledning att köra slut på hundarna. Tänk om fler domare kunde tänka så.
I den öppna kritiken fick vi mycket beröm för fotgående, avlämningar, vilthantering, dirigering och mitt lugn som förare. Med en sådan kritik kan man inte bli annat än varm i hjärtat och när hon dessutom deklarerade att det blivit ett ANDRAPRIS i debuten lovar jag att tårarna var nära. Lilla fina guldhund!
Lämna en kommentar