KENNEL BLÅGUL

Igår startade Team Golden Girls på sitt första lag-WT – ”Apportera för livet mot cancer”. Ingen av oss tjejer hade någon erfarenhet av lagtävlingar -i alla fall inte på C-prov- och vår reservhund Xanté hade sämsta tänkbara förutsättningar, då han fick hoppa in som reserv 2,5 vecka innan start och därmed bara hunnit med att träna en handfull dirigeringspass innan tävlingen. Några förhoppningar om att kvala till NM fanns naturligtvis inte på världskartan och jag tror att jag talar för oss alla när jag trodde att vi skulle knipa jumboplatsen. Så blev det inte.

Team Golden Girls – klicka på bilden för skärpa

Vår framgång hängde i stort sett ENBART Margrets och Andreas prestationer. WOW vilka tjejer och vilka hundar! För Xantés del så hade han en stor portion okunskap i kombination med en lika stor portion otur. På vår första station -ruta två- så var det två dirigeringar och en markering -först sköts ett skott på dirigering nummer ett, sedan skott och kast på markeringen, följt av ett skott för dirigering nummer två- Terrängen var svårt och bestod i stort sett enbart av högt gräs/vass.

Här hade vi otur. Xanté satt och stirrade efter en markering på det första skottet, vilket innebar att han inte han ställa om och se sin markering. Möjligen att han såg något i ögonvrån, men inte en chans att han registrerade det som ett kast. Med tanke på att han NOLL dirigeringsförmåga och han skulle skickas i blindo 45 meter ut i 1 meter högt gräs, så kan ju alla räkna ut hur det gick. Inga poäng här inte.

Ruta tre var två dirigeringar och en markering. Dirigeringarna skulle in först innan markeringen hämtades in. Här var Xanté ganska het och var OTROLIGT nära att knalla. När det sedan väl var hans tur så hade han tappat fokus lite, men efter att ha manat på honom med några ”yah” så fick jag ut honom. Här stiftade vi åter bekantskap med O.Tur. Xanté trampade på en gren och gnydde/skällde till. Man kunde se på hela hans kroppsspråk att det gjort ont, men han hämtade andan en kort sekund innan han fortsatte mot rätt område. Då fick jag order av domaren att kalla in min hund. Han hade skällt. Tror jag det. Hade också sagt ”aj” om jag trampat snett. RIKTIGT surt eftersom jag är övertygad om att vi hade fått in dummien.

Ruta fyra var tre enkelmarkeringar, men med en EXTREM störningsnivå. Hundarna placerades nästan på varandra och Xanté som skulle hämta den första markeringen sprang i stort sett över både Tess och Pärla på vägen ut. Här fick vi våra första och enda poäng. Han markerade bra och hade fin avlämning. Det ENDA som kostade poäng var att han satt som gjuten på det första kommandot och därför krävde ytterligare ett innan han sprang ut. Såååå nära en tjugopoängare i EKL, men 17 poäng är banne mig inte fy skam heller. Wiiieee!!!

Ruta fem var en ren dirigeringsstation. Terrängen var FRUKTANSVÄRD. Bara 35 meter för vår del, men genom tät sly och fylld med ris och grenar. Xanté siktade mot mitten och skytten, medan tanken var att han skulle ta den vänstra. Provade att dirigera honom och även om det gick sådär, så är jag väldigt nöjd med att han hellre satt kvar och FÖRSÖKTE komma på vad jag ville, snarare än att chansa själv. TILLSLUT fick jag faktiskt honom att ta en del tecken och han var SÅÅÅ nära att hamna i rätt område, men precis innan han var framme -behövde kanske ett par meter till- så vinklade han tillbaka in mot skogen och jag fick kalla in honom.

Sista rutan för vår del var ruta ett. Även den en ren dirigeringsruta belagd på GMBK´s appellplan. Dagens längsta avstånd och vår plan var att han skulle få hämta den andra och därmed få dragningshjälp av att Pärla varit därute. Det gick inte alls. Han var otroligt trött och fattade ingenting. Domaren insåg ganska snabbt att han inte besatt de rätta kunskaperna och bröt oss innan jag han förstöra allt för mycket. Det tackar vi för.

Allt som allt slutade laget på en 15 placering av 22 startande lag, endast FEM poäng från en plats på nordiska mästerskapen -jävla O.Tur- men WOW, en FEMTONDEPLACERING!!! Xanté var inte fy skam han heller. 64:e placering av 66 startande kanske inte låter som något att vara nöjd över, men om man förväntat sig noll poäng och en sista plats så är det helt j*vla fantastiskt! ”Hur svårt kan det va?!”.