KENNEL BLÅGUL

Söndagens ”instruktöruppvisning” på Goldenlägret är något jag kommer leva på länge. Xanté visade att vår träning tagit oss SJUMILAKLIV framåt och även om det långtifrån är befäst så inser jag att det här kommer bli riktigt bra när vi väl är färdiga.

Fel i skissen – två är passiv, tre dirigeras.

Upplägget var som sådant att vi instruktörer ställde oss på en linje. Först kastades en dubbelmarkering till hund nummer fyra, men innan den skulle plockas in så fick hund nummer tre skickas på en c:a 70-80 meter lång dirigering. När den var inne så fick hund nummer fyra hämta in sina markeringar och varvet avslutades med att hund nummer ett skickades bakåt i linjen till en annan dirigering. Hund nummer två var passiv.

Jag och Xanté började som hund nummer tre -den streckade lila linjen är hans väg ut- Tidigare under helgen hade vi tränat sidotecken på en punkt i närheten och det var alltså den han drogs till, men ett ”stopp” och en dirigering till höger var allt som behövdes för att få honom på rätt spår och även om han inte hittade dummien direkt, så låg han envis i och jobbade i rätt område. MÄKTA nöjd matte!

Varv två var han passiv och varv tre skickades han på linjetaget bakåt -c:a 30-40 meter- Det ska även tilläggas att publiken stod ganska nära den tänkta linjen, men det var ingen som bekom honom. Spikrakt ut och började jobba så fort han fått sin närsökssignal.

Avslutningsvis fick vi en dubbel. Här skulle vi som sagt vänta medan hund nummer tre plockade in dirigeringen. Kom ihåg Birgittas förmaning att ALDRIG släppa fokus på sin uppgift och även om det kändes lockande att snegla på hur det gick för dirigeringshunden så var blicken låst på markeringen som skulle in.

M2 spikade han och hade jag inte klantat mig på M1 så hade den gått lika bra. Han sprang nämligen ut i rätt område, men väl där så vände han upp och ”frågade”. Hade jag satt på en söksignal där så hade dummien kommit in, men jag ville inte att han skulle ta initiativet och valde därför att låta honom själv komma på vad han skulle göra. Naturligtvis blev sökandet tillslut lite yvigt -även om det höll sig inom en rimlig gräns- och tillslut fick jag gå in och börja styra. Döm om min förvåning när han tog VARENDA stopp och dirigering, dvs till han kom på markering nummer två igen. Han låste sig helt på den fast den var hämtad och istället för att bråka med honom så valde jag att plocka hem honom igen och skicka om. När jag behandlade det som ett linjetag så gjorde han det klockrent!

På ENDAST fyra träningspass -utöver det hos Birgitta- så gick han från totalt odirigerbar till det här! ”Hur svårt kan det va?!”.