För varje nytt tillfälle som Bacardis tasskada kommer tillbaka och spökar, desto svårare för mig att ta mig ur den hopplöshetskänsla som infinner sig. Gudarna ska veta att jag gjort ALLT jag kan göra under dessa år för att försöka hålla problemen borta, men ibland orkar man inte vara så ”duktig” som man borde vara och så fort jag tappar garden så återkommer hältan som ett brev på posten.
Med hältan kommer frågorna. Kunde jag gjort något annorlunda? Kanske skulle hon gått mer kopplad? Har jag pressat henne på något sätt? Jag VET att svaret på alla de frågorna är ”nej”, men samtidigt så gnager de djupare och djupare in i mitt samvete och jag vill inte ha dåligt samvete när jag tittar på min hund. Jag vill kunna slappna av och inte leta efter störningar i rörelsemönstret. Jag vill kunna träna utan att behöva tänka ”har vi kört för tufft nu”, fast det för den sakens skulle inte alls var ett tuft pass.
 |
| The never ending story |
Idag blev det en ny tur till veterinären, fast den här gången valde jag Våxtorp istället för Slöinge och för att göra en lång historia kort så kom jag, i samråd med veterinärerna, fram till att tåskadan i sig inte verkar vara det primära problemet, utan snarare svullnaden runt hennes ena trampdyna -där har bildats en förhårdnad liknande en liktorn- Imorgon ska vi försöka operera bort den. Självklart inget lätt beslut, men samtidigt något jag överväg tidigare -fast då en något mer drastisk operation, nämligen amputation- och om jag ska chansa så är det nu. Bacardi fyller sju i sommar och hon blir knappast yngre. KANSKE har vi 1-2 säsonger kvar på toppnivå, men det är ju förstås under förutsättning att hon inte går och blir halt hela tiden och dagens besked var det efterlängtade halmstrået jag gripit efter.
Det finns självklart inga garantier att det kommer bli bättre, men samtidigt så kan det knappast heller bli sämre och minsta lilla förbättring skulle vara en ENORM lättnad. Jag vet av erfarenhet att det är ett aber med tasskador och läkningar, men samtidigt så är jag omgiven av ett gäng fantastiskt duktiga människor som kan hjälpa oss att snabba på läkningen, bygga muskler på ett skonsamt sätt, fylla på energier och ta bort låsningar orsakade av felbelastningar.
Kanske hinner vi få ordning på det till årets SM, kanske inte. Oavsett vilket – nu höjer vi blicken, tittar framåt och kör ända in i kaklet. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar