Det har verkligen gått i ett denna veckan och bloggen har fått stå ännu mer tillbaka än vanligt -som tur är kommer Lasse snart hem och då hoppas jag hitta orken och motivationen- men nu ska jag försöka få till en liten uppdatering. I onsdags uppnådde jag ÄNTLIGEN mina träningsmål med Bacardi – att backa tillräckligt i träningen för att slippa konflikt och istället kunna lägga fokus på att stärka vår mer eller mindre ostadiga grund. Härligt!
Innan Bacci plockades ut ur bilen så lade vi upp en strategi/träningsplan. Försst och främst ville jag ha tre memorys på vatten där mitt mål dels var att stärka mitt ”ut”, dels att göra henne mer säker på igångar land/vatten. Andrea kastade en markering och efter att Bacardi getts tillräckligt med tid för att memorera den, vände vi oss om ett halvt varv och stod så i 30 sekunder innan vi vände åter igen och hon skickades på ett ”ut”.
Första memoryn var lite svårare än vad vi tänkt. Kastet skedde i motljus och nedslaget var ganska diffust. Det märktes FRAMFÖRALLT på Bacardis nysningar i vattnet, ett säkert tecken på osäkerhet från hennes sida. Dock förstod hon att något hade hänt på andra sidan och hon valde att lita på mig. Ett fåtal dirigeringar på andra sidan och dummien hittades. Bäst av allt var att hon valde samma väg tillbaka -dvs vattenvägen- TROTS att det var lättare att välja landvägen. Gött! Nummer två och tre -en på blankvatten intill strandkanten och en diffus på andra sidan sjön- var hur fina som helst. Ingen tvekan, inga nysningar och vattenvägen tillbaka hem igen.
 |
| Mitt mantra på träning och tävling – våga & andas |
Nästa uppgift var att öka hennes självförtroende på markeringar. Hon har troligen hittat dummies bara genom att leta med ögonen, vilket har resulterat i att hon inte ligger kvar i rätt område/ger upp om hon inte hittar direkt. Andrea hade vittrat upp ett område med en dummy och sedan gömt en minidummy på samma ställe. Vi fick sedan en enkelmarkering in i samma område och medan Dea plockade bort den stora dummien, så fick vi vända oss om och vänta på klartecken.
Första markeringen var inte speciellt lång, men den landade bakom några granar i en svacka. Den markeringen löste hon KLOCKRENT. Däremot fick vi lite spring på markering nummer två – en längre markering som landade bakom ett krön och i ganska lättsprungen terräng. Tycker ändå att hon kom på sig själv ganska snabbt så när hon kom in i rätt område igen och satte på näsan, så var det plättlätt.
Det vi behöver jobba vidare på i markeringsarbetet är att näsan ska på i FÖRSTA läget, men jag tror det kommer lösa sig om vi fortsätter på samma spår, det vill säga ”Du hittar inget genom att bara springa planlöst”. Vad gäller dirigeringsbiten och då framförallt på vatten så ska vi bara fortsätta stärka upp mitt ”ut”. WT:t den 9 maj kommer ge mig de kvitton jag vill ha och målet är final och pallplats på årets Goldenspecial. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar