Alltid lika nöjd när jag lyckas klämma in lite träningspass mellan promenaderna. Idag fick hundarna en tripp till Toftasjön istället för sin sedvanliga långpromenad. På schemat stor linjetag -memory eller dold- en enkelmarkering över vatten och avslutningsvis ett sök för att bli varma och torka till.
Xanté fick börja och hans linjetag var en utlagd memory. För att öka svårigheten lite så kastades den över en bäck och skulle hämtas in före han fick hämta markeringen på vatten. Linjetaget i sig var inga större problem, men eftersom jag tvingats skapa en ”nej-apport” -han ville av naturliga skäl hämta markeringen först, eftersom det var mest dragning till den- så verkade det som han suddat den lite väl mycket ur minnet. Ingen större ko på isen och bara något att tänka på i framtida träning, dvs få honom att inse att inse att även ”nej-apporter” ska in, så kom ihåg dem.
I söket hade Dea lagt ut femton tennisbollar och med tanke på att han fick kämpa hårt igår, så tyckte jag att fem bollar in var ganska lagom. Fem tennisbollar in blev sex då han hittade en på vägen in och hade fundering på att byta. Som belöning för att han lyssnade och kom in, så fick han springa ut och hämta den han hittat.
Bacardi fick istället en dold dirigering och det som JAG hade tänkt som svårighet -dvs att få henne att vinkla av från Xantés raka spår och upp i skogen- var inte alls bekymret. Nej, det började med att hon först inte tänkte springa rakt. Efter jag fått henne att fatta det, ja då skulle hon inte springa åt sidan. När rakt fram och åt sidan funkade, ja då lyssnade man inte på sök- eller inkallningssignal. Gah! #slita-sitt-rosa-hår-i-små-testar. TILLSLUT lyckades jag övertala henne att MITT sätt var det enda som skulle fungera om man ville hämta. Nästa pass kommer i stort sett bara handla om ”reparationer”. Tänka själv får man göra i sök och i viss mån på markeringar. På dirigeringar där tänker matte. Punkt! ”Hur svårt kan det va?!”
Lämna en kommentar