Efter helgen hos Birgitta var det många av oss som fick med oss riktiga tankeställare. Både vad gäller vår vardag och vår relation med våra fyrbenta vänner – att våga ställa krav och att kunna säga ifrån. Kanske lätt att genomföra hemma, men inte lika lätt när man går på kurser. Speciellt inte när ”nej” i mångt och mycket anses som ett tabuord och där ”lösningen” på det mesta är att man antingen ska göra sig roligare eller ha festligare leksaker och erbjuda godare godis.
Naturligtvis ska man göra skillnad på cirkuskonster och allmänt hyfs, men grundrelationen bör ändå vara densamma. Om min hund avgudar mig då kommer jag vara viktigast i ALLA situationer. För egen del kämpar jag ständigt med mig själv. Det är helt enkelt svårt att lita på att JAG är den bästa belöningen för mina hundar och jag finner mig ofta med handen i fickan, grävandes efter en godisbit. Att slentrianbelöna bygger inga relationsbroar – den målar bara in mig i ett hörn, där jag kommer stå och hjälplöst titta på när min hund hittar på egna äventyr. Jag BÖRJAR bli bättre på att erbjuda mig själv som belöning och jag har en lång väg kvar, men som man säger ”Rom byggdes inte på en dag”.
 |
| Att våga säga till på skarpen och ha regler innebär inte att min hund skyr mig. |
Jag fick en fråga från en valpköpare som undrade hur han skulle ”försvara” sitt nya tankesätt? Att kunna ryta till på sin testosteronstinna hanne och samtidigt vara vara välkommen tillbaka på kurs. Vad svarar man på det? Självklart vill vi inte ha tillbaka tiden där lärarna slog eleverna med linjaler, men vill vi verkligen ha en värld där lärarna är rädda för eleverna istället? Vi svenskar är ju från landet ”lagom”, borde vi då inte kunna hitta ett lagom alternativ? Ett där vi vågar ryta ifrån om det behövs och naturligtvis även belöna väl utfört arbete?
Med många starka individer i vår flock så funkar inte fri uppfostran. Vi har regler om hur man uppför sig och lyssnar man inte så får man veta det. Vi går inte omkring och spänner oss, vi muckar inte med andra och vi slåss inte. Viktiga regler – regler som ALDRIG frångås och framförallt regler som inte man kan muta sig till med en godisbit. Detta innebär förstås inte att mina hundar inte kan ligga i sängen eller tigga till sig en godbit vid matbordet. Det innebär bara att om jag säger att det räcker, då räcker det.
När vi sedan tränar jakt så drar jag igång massor med drifter hos mina hundar. Jag kan naturligtvis bara tala för mig själv och mina egna, men jag anser att det är STOR skillnad på att starta på B-prov gentemot att delta på en riktig jakt. I det förstnämnda fallet blir du i värsta fall av med ditt pris – i det andra kan det vara ditt eller någon annans liv. Då förstår man helt plötsligt vikten av att hunden faktiskt inte knallar och att den VET var den ska vara runt dina fötter. Kanske kan det då vara befogat med en rejäl tillsägelse eller för den individen som kräver det, en fysisk korrigering? Jag hoppas och tror nämligen att de flesta av oss kan göra skillnad på misshandel med linjaler eller ett bestämt tag i armen. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar