Att träna vatten i slutet på mars kanske inte är helt optimalt och de som såg mig och Dea längs 25:an häromdagen lär ha tänkt ”galningar finns det gott om”. Med både WT och B-prov runt hörnet så har jag inte så mycket val -den sämsta tiden att bli blöt när det är minusgrader, i alla fall om du frågar mina hundar och då inte för att det skulle vara för kallt i vattnet utan snarare för att vattnet är fruset- utan det är bara att kavla upp ärmarna och köra.
Xanté och Tindra fick börja. Vi slängde ut fyra memorys, vitt skilda från varandra för att inte skapa diffusa minnesbilder och det funkade ÖVER förväntan. Xanté spikade första -det enda jag kan klaga på är att han släppte dummien framför mina fötter. INTE okej!- medan den andra var lite svårare. Däremot fixade han avlämningen på den sistnämnda, vilket bara gör det tydligare för mig att jag ALDRIG får slappna av. Man måste jobba hela vägen in i kaklet.
Bacardi fick en tuffare memory samt en dold dirigering. Den dolda var inga större bekymmer -lite krångel precis när hon kommit ner i vattnet, men sedan höll hon linjen fint och jobbade på utan tveksamheter- problemet kom på skicket till memoryn. Där skulle hon skickas över en gungflyö till en annan. Bacardi hade dock bestämt sig för att den låg på den förstnämnda och VÄGRADE lyssna på mina ”ut”. Det blev ett evinnerligt strandraggande och eftersom det var lite för kallt för att jag skulle hoppa i vattnet, så kallade jag helt enkelt hem henne igen -något jag så här i efterhand skulle gjort LÅNGT tidigare-
På skick nummer två var hon mycket mer lyhörd, men då klantade jag mig. Eftersom jag hade kastat dummiesarna på andra sidan så hade jag ingen klar blid om var de landat, vilket i sin tur ledde till att jag fokuserade på helt fel område. Som tur var lyssnade jag på Deas instruktioner och i sin tur lyssnade Bacci på min och dummien hittades. Dock inte på smidigaste sättet och det märks att man inte kan vila sig i form i jakten.
I torsdags lade vi ut ett sök uppe i hagen på baksidan. Åtta vilt i ett område på 50×100 meter där jag och Xanté var först ut. Jag hade ingen aning om var vilten låg och var därför tvungen att lita fullt ut på min hund. Vilket j*vla sök han gjorde sedan! Näsa på från start, ett jämt bra tempo, fina avlämningar och letade ständigt i nya marker. WOW! Snälla låt honom komma med på provet om två veckor och snälla låt honom genomföra hela provet i samma anda som han hade i söket. Då har vi vår etta som i en liten ask.
På eftermiddagen gick vi istället ner på åkern framför huset för att köra lite linjer. Vi TYCKTE att vi valt ut tydliga punkter för hundarna att komma ihåg, men det visade sig inte alls stämma. Xanté som är envisare än synden hade bestämt sig för ett ensamt träd mitt på åkern, snarare än buskarna i hörnet som vi valt och det slutade med att jag i stort sett stod PÅ anden när jag skickade honom. Med osäkerhet kommer tugg/omtag och eftersom jag numer har nolltolerans på det med så innehöll dagens sista pass mer konflikter än lyckanden. Inte bra och fram till provet så blir det BARA träningspass som fylls av positivitet. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar