Helgens internat hos Birgitta fick mig att inse hur min målbild ser ut när det gäller mig och mina hundar. Jag vill ha det lugnet hos mina hundar, som jag finner hos hennes. Jag vill se den
INNERLIGA beundran hos mina hundar som syns i deras ögon när de följer henne med blicken. Jag vill känna att jag betyder
ALLT för mina hundar. Jag vill vara deras idol. Jag vill vara deras lugna ledare. Jag vill vara värd mer än en köttbulle. Vad är då nyckeln till att hennes hundar ser upp till henne, medan mina bara väljer mig om det inte finns bättre alternativ? Det stavas
R.E.S.P.E.K.T. Något de flesta av oss vill ha och helt klart något jag kommer skaffa mig. Med början idag. Idag har jag nämligen
STROSAT 17.000 steg mina hundar i koppel
-visserligen har jag gått med dem en och en, men Rom byggdes inte på en dag- Vilken
UPPLEVELSE! Ingen har nosat. Ingen har gjort några idiotryck för att sluka något ätbart i vägkanten. Ingen har kastat sig efter luktfläckar eller markeringspinkat. Skönt för både för mina axlar och för mina hundars nackar.
Viktigast av allt idag är hur JAG känt mig. För första gången på jag vet inte hur länge, så har jag kunnat lyfta blicken mot horisonten, känna lugnet i bröstet och bara NJUTA av att vara ett med mina bästa vänner och när jag för en gångs skull hade möjligheten att bara kunna låta tankarna vandra, så slog det mig helt plötsligt. På lydnadsplan lägger ett ENORMT fokus på att få till en bra position vid sidan, men när det gäller min ”jaktfot” så har jag nöjt mig med att hundarna är ”häromkring”. Det ena ger högt betyg, det andra handlar om SÄKERHET. Jag menar det värsta som kan hända oss på lydnadsplan är att jag får dåliga betyg, medan jag i jaktsammanhang kan skada mig själv, min hund eller faktiskt i värsta fall få någon dödad. Ganska dålig prioritering om du frågar mig. Från och med nu vill jag att mina hundar lugnt ska befinna sig vid min vänstra sida, med bogen i jämnhöjd med mitt knä. När jag stannar så stannar hunden. När jag går så följer den med, dvs precis som på lydnadsplan, men av HELT andra orsaker och med helt annan attityd.
 |
| Från en av helgens viktiga ögonöppnare – vikten av ett bra fotgående. |
Förutom mindre bra prioriteringar, så tenderar vi tvåbeningar till att ofta ha svårt att på ett neutralt sätt relatera till hundar och hundträning. Speciellt om man använder ord som korrigering, ledarskap och respekt, så när jag håller kurser så försöker jag omvandla det jag vill förmedla till något som vi alla känner igen – dvs familj, arbete och vänner. Vad inger mest respekt hos dig? Någon som står lutad över dig, vilt gestikulerande, vrålandes medan saliven sprutar ur munnen? Eller den som spänner ögonen i dig och på ett myndigt sätt påtalar att det du just gjorde INTE var att föredra, för att sedan lungt berömma dig när du gör rätt? För att inte tala om alla våra belöningar. Kommer min hund älska mig mer bara för att den i tid och otid får en massa köttbullar eller för att jag överöser den med en massa nya roliga -läs dyra- leksaker? Återigen se till dig själv, skulle du älska din livskamrat mer bara för att du dagligen fick choklad och blommor eller inser du kanske att kärleken er emellan inte hänger på att man ständigt ska uppvaktas med presenter. I slutändan blir det ganska tråkigt att fira jul varje dag. Lagom är bäst. Både för oss tvåbenta och för våra fyrbenta.
 |
| Att betala ut nästa års bonus i förskott, brukar sällan generera bättre arbetsmoral. |
Hur får jag då det allra bäst? Jag kan nog tala för oss ALLA när jag säger att vi inför helgens begivenheter bunkrat upp med diverse belöningar. Det skivades korv, fickorna fylldes med köttbullar och för egen del hade jag med mig en oöppnad påse Frolic. Med oss hem fick vi istället ett ännu bättre alternativ – oss själva. Vi blev hundarnas belöning och bäst av allt – det funkade. Vi vågade ställa krav. Vi vågade utmana och vi vågade vara den bästa belöningen för våra hundar. Min Frolicpåse? Fortfarande oöppnad. Galet. Häftigt. Befriande.
 |
| Du & jag Alfred. Du & jag. |
Våra hundars beteende är bara ett kvitto på hur vi tränat dem och det är inte jag som får ta skiten om jag tränat dåligt eller gått för fort fram. Det är min hund. För när jag tappar fattningen -vilket naturligvis händer oss alla- och blir irriterad eller frustrerad, så är det ju min hund som får ta det. Jag och Bacardi har det problemet – och nej, det är nästan aldrig så att jag blir arg för att hon gör fel. Det som istället får mig att koka av frustration är när hon går upp i varv och börjar gissa vad jag vill, istället för att bara lyssna. Vems fel är det? Jo mitt. Jag har lagt fel grunder. Jag har belönat galet. Jag har missat att vara tydlig när det blivit fel. Men det är HON som får betala. Varje gång.
Den allra viktigaste lärdomen och ÖGONÖPPNAREN för oss alla var, att UTAN en bra relation mellan oss och vår hund så får vi heller inget samarbete. Varken i vardagen eller i vårt arbetet tillsammans. En relation bygger man inte på köttbullar. Heller inte genom att skrika, gorma och dra i våra hundar. En relation byggs på ömsesidig respekt och beundran – förare och hund emellan. ”Hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar