Ibland är det bara att inse att man inte alltid är världens bästa tränare. Även om jag blivit bättre på att sluta träna när det inte funkar, så är jag inte hundraprocentig. I efterhand så kan jag inte förstå varför jag inte bara släppte det, ryckte på axlarna och gick vidare, men i stundens hetta så blir det uppenbarligen KORTSLUTNING i hjärnan.
Så här är det. Jag har försökt att få till lite rallyträning med Bacardi på våra promenader. Så långt är väl allt lugnt. Problemet är att jag även har Limon med mig och Limon i koppel, är helt enkelt inte den bästa kuren mot ett lugnt inre. När jag blir irriterad på Limon, så tror Bacci att det är henne jag är sur på. Det leder i sin tur till att hennes ”will-to-please” FULLSTÄNDIGT slår över och hon slutar lyssna och börjar gissa istället. Det gör naturligtvis inte mitt inre mer lugnt och sedan eskalerar det bara. Gah!
ÄNDÅ lär jag mig inget och på dagens promenad gjorde jag samma miss. Dumma, dumma tränare! Nu blir det STRUKTURERADE träningspass på appellplanen, där jag ska försöka mig på att få bort fixeringen vid mina händer -när hon blir stressad så börjar hon nämligen pocka/slicka/nafsa i mina händer, vilket retar gallfeber på mig- Tanken är att testa externbelöning, varvat med att jag kastar godiset. Det i kombination med så lite handtecken som möjligt, ska FÖRHOPPNINGSVIS göra att hon släpper fixeringen vid mina händer och stressar ner lite. ”Hur svårt kan det va?!”
Lämna en kommentar