När man som jag har bestämt sig, att lägga min och Baccis lydnad på hyllan, så blir det GENAST mycket lättare att nå vårt allra VIKTIGASTE mål, dvs att ha kul när vi tävlar. Då spelar det ju faktiskt ingen roll om vi inte når de allra högsta poängen, så länge vi trivs tillsammans ute på plan. Det gjorde vi idag och på dagens tävling hade vi den bästa känslan på snart ett år och det säger ganska mycket, om vilken press jag lagt på både mig och henne.
Gruppmomenten var ingen höjdare och Bacardi var allt annat än fokuseras. Domaren var imponerad över hur mycket hon kunde nosa, utan att flytta en tass och när jag lämnade henne, så kände jag hur ofokuserad hon var. På platsen fick jag ge dubbelkommando på både nedläggande och uppsittande. Hon hade lyft hakan och halkat över på skinkan. Såg faktiskt precis ut som om hon hängde i baren och väntade på sin Pinã Colada. Där och då sattes dagens mål, att lyckas bryta ofokuset. Något vi ALDRIG lyckats med hittills.
Vi värmde upp ganska rejält, där hon fick jobba med baken och där hon fick belöningar i halterna. När vi gick mot en av hästarna, så tappade hon det helt, vilket gav mig ett YPPERLIGT tillfälla att säga till henne och efter det var hon GRYM!
Mitt STORA mål med dagen var att se till att jag höll mig lugn under fria följet, oavsett om Bacardi stressade upp eller inte. Faktum är att jag är otroligt nöjd med mig själv, även om min plan kostade oss en del poäng. Jag valde nämligen att gå ganska sakta, vilket innebar att det bara var en knapp temposkillnad på långsam- och vanlig marsch, men vad gör väl det när hon gick sitt BÄSTA fria följ på länge. Mycket är säkerligen tack vare att jag inte stressade iväg och att jag valde att ta ett andetag innan jag följde tävlingsledares direktiv. Sedan ska jag inte sticka under stol med, att dagens TL passade oss som handen i handsken. Lugn och tydlig, vilket underlättade för mig att tagga ner.
Det som var nytt för dagen, var en lite för stor stadga i vissa moment. Jättefint i både stå- och sittskiftet på zätat, men mindre bra att hon låg kvar när jag skulle hämta upp henne från ligg. Heller inte helt optimalt vid nedläggandet på inkallningen, där det krävdes två kommando för att få ner henne, men det är bara petitesser. I övrigt var hon FANTASTISK och dagen till ära var det FÖRSTA gången, som jag belönade med klapp i händerna efter varje moment och det bästa var att det faktiskt funkade. Att vi dessutom fick med oss ett förstapris, samt en klassvinst är bara grädde på moset.
Idag var den där tävlingen, som jag längtat efter. Den där tävlingen där vi njöt av varenda sekund. Den där tävlingen när vi faktiskt hade kul! Tänk att man måste lägga ner lydnaden, för att hitta tillbaka till glädjen.
Nu kör vi på de tre tävlingarna vi har kvar och sedan kommer Bacardi bli världens lyckligaste hund. Då går vi ”all-in” på jakten och väljer istället att skaffa oss nya och roliga erfarenheter på A-prov.
Lämna en kommentar