Vilken FANTASTISK hund han, min älskade Xanté. Igår var det tävlingar i Ulricehamn och i och med en något försenad samling, så startade vi på vår första MIDNATTSTÄVLING. Jag är så otroligt imponerad över hur väl han höll ihop och framförallt hur KUL han tycker det är att tävla. Han är ett äkta lyckopiller.
Vi började gruppmomenten med en femma på sitt i grupp och 9.5 på platsen. Nu är det två tävlingar i rad, som han kommit och mött mig, när jag är 2-3 meter ifrån honom och först igår slog det mig varför -bättre sent än aldrig antar jag- På sistone har det varit mycket fjärrträning och INGEN utav dessa gånger har jag gjort en riktig återgång, utan belönat/löst upp honom på just det avståndet. Backning på det!
Fria följet kändes faktiskt riktigt bra. Visst, vi har en bra bit kvar och vid halten innan stegförflyttningarna, så låser han sig på elitens dirigeringsapportering, men på det stora hela, så är han med -vi behöver fortfarande fila på positionen och bibehållen fokus, men det är bara detaljer-
Rutan visade sig vara MYCKET svårare, än vad både tävlanden och arrangörer tänkt sig. Tror bara det var 2 av 12 som hittade in och Xanté var inte en av dem. Blåa koner, ljusrosa band mot en grön plan visade sig vara för svårt. Speciellt med LYSANDE vita breda streck i planen. Skyller absolut inte på det, utan tar snarare med mig att vi måste träna på ruta UTAN band och med störande markeringar runt om.
Vittringen gjorde han bra, men jag VET att konstgräs eller nya underlag överlag kan vara svårt -och här hade det varit massor med hundar- så jag är sjukt nöjd med hans sorteringsarbete. Att han var osäker på sitt val, visade sig genom EXTREMT tugg.
Vi hade många fina moment och NATTENS GULDKORN var minst lika många, om inte fler. Bl.a. ingångarna, fokuset och vår första TIA på fjärren!!! Jag vet att bedömningen kanske var något generös, men det gör inget. Att kunna utföra en sådan här bra tävling klockan 24.00, är faktiskt smått fantastiskt. ”Hur svårt kan det va?!”
Lämna en kommentar