Ni vet det där, som alltid händer alla andra? Igår hände det oss. För första gången har vi en hund som är rädd för fyrverkerier och då inte den yngsta, som man skulle kunna tro. På kvällspromenaden small det för fulla muggar och Havana gick från att tycka att det var lite obehagligt, till mer eller mindre FULLSTÄNDIG panik. Skillnaden från förgående år -förutom den ökade frekvensen av smällande- var att år hade vi bestämt att alla hundar skulle vara kopplade. Utifall att.
Det var inte så att vi var långt hemifrån. Bara ett par hundra meter, men dessa meter kändes som mil, när man på ett kontrollerat sätt försökte avancera hemåt. Som tur var, så valde vi denna kväll att INTE para ihop Havana med Limoncello och det är vi evinnerligt tacksamma över idag. Istället gick Limon med Tila -oberörd som tur var- och Bacardi gick med mig och Vannis -jag kan bara tänka mig vilka känslor hon skulle fört över på den lilla, med tanke på att både Bacardi och whiskey, undrade vad det var som stod på-
Väl inne, så släppte hon obehaget ganska snabbt, så när vi gick och lade oss, så trodde vi att det var lugnt. Att tryggheten inne räckte. Vi bedrog oss å det grövsta. När tolvslaget kom och det RIKTIGA smällandet satte fart, så försvann tryggheten. Hon visste inte var hon skulle bli av, hässjade, skakade, lyssnade oroligt och med Limon tillsammans med oss i sovrummet, så bestämde jag mig för att ta Havana därifrån.
Det slutade med att jag satt på det kalla golvet i källaren -felklädd, då det var helt oplanerat- med min hund mellan benen. Smekte henne lugnande från nosryggen, upp mellan ögonen och bak över hjässan. Om och om och om igen. Vi satt säkert så i en timme. Mina ben smärtade något oerhört, men det var det värt. Vi gick från vilt panikslagen hund, med nästan vitt tandkött, vilt uppspärrade ögon och okontrollerade skakningar i hela kroppen, till sakta avtagande hässjningar, avslappnad kroppshållning och återvändande liv i ögonen. Ögonblicket när jag släppte på mitt grepp och hon kunde gå därifrån, men valde att ligga kvar, bedjandes om mer klappar och kel. Det ögonblicket var OBETALBART.
Om jag handlade rätt, det vet jag inte. Jag gick på ren instinkt. Oavsett vilket, så tror jag knappast min handling gjorde det värre och när vi lämnade källargolvet -personligen hasade/kröp jag, eftersom mina ben inte fungerade- så hade hon ätit upp allt godiset jag slängt ut på golvet, hon gick med Lasse ut och kissade, hon tränade lite fjärr med mig och hon gick lugnt och lade sig.
Tre år och plötsligen rädd för fyrverkerier. Men hallå! Lite smällare och raketer kan man väl gott unna folk, eller?
Lämna en kommentar