KENNEL BLÅGUL

Dags för regelrevidering inom rallylydnaden och det mesta gillar jag -dock motsätter jag mig CERT-regeln- Jag vet att många sätter likamedtecken framför ”en sport för alla” och att bli rallymästare. Så fort någon pratar om att strama åt reglerna, så börjar rallylydnaden GENAST jämföras med ”den hemska, strikta lydnaden” och man säger saker, som att ”sporten kommer förvandlas en gren, som endast är till för eliten”. Min fråga är, när försvinner det roliga? Ger man upp, bara för att man inte har möjligheten att ta sig hela vägen? Slutar det vara roligt, bara för att man inte bli godkänd? Rallylydnaden är en sport som är tänkt för ”genomsnittsutövaren”, men hur ser en sådan ut? Vems snitt ska man gå efter, med tanke på att det i nybörjarklass finns banor, som är svårare än de i mästarklass?

Det som jag personligen kan se som en av rallylydnadens ”svagheter”, är att många ger sig ut och tävlar, fast hunden egentligen inte har något större hum om vad den håller på med. Om man då dessutom lyckas med bedriften att klättra ganska snabbt i klasserna, så blir det NATURLIGTVIS en käftsmäll, när motgångarna börjar hopa sig. Har man dessutom missat de viktiga grunderna, då kommer man så småningom få problem -många luras nämligen att tro, att deras hundar faktiskt kan kommandot ”fot”, men faktum är att väldigt många bara tittar/går med sin förare, för att denna pratar med hunden och skulle föraren tystna, ja då försvinner hunden- När dessa förare dessutom blir arga och besvikna på sina hundar, så skär det i mitt hjärta. Hundarna gör sitt bästa och hundar gör BARA sådant som lönar sig och det är upp till oss att visa vad det är.

Det må se enkelt ut, men det ligger många timmars träning bakom.

Lydnaden är då uppenbarligen en sport, som enligt många, INTE är till för alla, men där håller jag inte med. Dock är det så att alla tar sig inte hela vägen. Faktum är att de flesta som startar lydnadsklass I, faller bort i sin resa mot eliten. Tycker de att det är mindre roligt att tävla för det? Jag kan ju naturligtvis inte svara för dem, men jag tror inte det. Man får helt enkelt anpassa sig till den individen man har och göra det bästa utav det. Man lär sig saker på vägen, listar ut vad man vill ha för egenskaper i sin nästa hund och när man väl har den, så inser man att man oftast måste börja om på noll igen. Olika individer, kräver nämligen olika träningssätt.

Jag kan bara se till mina egna hundar. Vi lyckas långt ifrån alltid. Vi har riktiga bottennapp på tävlingar, men mina bästa resultat har ALDRIG varit de tävlingar som gått bäst, utan de tävlingar när vi äntligen lyckats, efter att ha fått KÄMPA oss igenom ”nederlag”. Poängtapp kan gå snabbt och frågan är, ska det roliga verkligen värderas i hur höga poäng man får? Visst förstapris och godkända resultat är naturligtvis det jag strävar efter, men ALDRIG på bekostnad av att ha roligt. Anna & Lingon är mina IDOLER vad gäller detta. Anna har ALDRIG gett upp och trots att de fått kämpa rejält, så visar detta underbara ekipage att det lönar sig att vara envis. Där många hade gett upp för länge sedan -mig inkluderat- så har Anna visat att INGET är omöjligt och snart har hon fått en rallymästare i sin fina Lingon.

Glädje slår poäng och meriter vilken dag som helst.

Att svårigheten SKA öka i takt med klasserna, ser jag som en självklarhet. Att det blir svårare att ta meriter, innebär inte att sporten inte är till för alla. Det innebär bara att en del inte tar sig förbi fortsättningsklass och att en del inte kan bli rallymästare. Alla kan fortfarande tävla, men utefter sina egna förutsättningar och precis som i lydnaden, tycker jag inte att resultaten ska mätas mot mina medtävlandens dito -dvs ett championat ska inte vara knutet till hur de andra presterar, det räcker gott och väl att det är så på utställningar- Bara jag och min hund ska kunna påverka utgången. Annars tror jag tyvärr att vi går mot att tävla mot konkurrenter, istället för tillsammans med medtävlanden och det hör bara -enligt mig-  hemma på mästerskap.

Sedan går det inte att sticka under stol med att det kommer fler och fler DUKTIGA hundtränare. De för sina hundar med små medel och allt ser så himla enkelt ut. Många av dessa har lydnadsbakgrund, vilket gör att de anses ”glida” genom klasserna. Vad FÖRVÅNANSVÄRT många missar, är all den grundträningen, som dessa hundar fått. Hundarna kan gå fot, de har bra stadga och de är -oftast- följsamma, vilket gör att deras förare kan släppa en stor del av koncentrationen, bara på att försöka hålla hunden på plats och faktiskt fokusera på att gå banan. Att det SER enkelt ut, betyder alltså inte att det ÄR enkelt. Det har krävts många månaders träning, ibland flera år, för att komma till den punkten, dvs det till ”enkla” tävlandet.

Det fina med rallyn, kommer inte försvinna, bara för att kraven att ta sig hela vägen till toppen stramas åt. ALLA kan fortfarande tävla. ALLA kan ha roligt tillsammans med sin bästa vän. ALLA kan berömma och stötta sin hund under tävlingens gång. Alla kan bara inte bli bäst.