2010-04-16 – ett datum jag ALDRIG kommer glömma.
”Skulle träna sök, med Bacci idag, men tänkte dessutom filma detta. Vad jag inte tänker på är att jag uppför mig annorlunda, i och med kameran i handen. Bacci blir osäker på vad hon ska göra -söket är inget som sitter ännu, då vi träna för lite- och kommer in till mig. Jag blir irriterad, hon blir osäker och sen är det igång. Den gamla Hanna har vaknat och isället för att bryta, kör vi på. Självklart funkar det inte och istället för att gå framåt, har vi nu kommit flera steg tillbaka -att jag aldrig lär mig. Den här hunden går INTE att köra irriterad- Nu får jag helt enkelt backa väldigt långt, för att förhoppningsvis kunna reperera skadan.”
”Var ute, för att reparera morgonens sök. Hade med Whiskey för extra motivation och söket gick skitbra. Helt plötsligt lägger hon sig ner och slickar på tassen. Kollar vad felet är och ser att hon blöder rejält. Hon har skurit upp tassen och det var bara till att lägga förband och åka till Slöinge. Just nu väntar vi på att komma in och kolla nämre. Kan väl lugnt påstå att jaktprov känns långt borta just nu.”
Det börjar närma sig femårsdagen. Ett ställe i ”vår” skog som vi tränat i förr och som hundarna sprungit genom både innan och efter denna händelsen, utan att det hänt något. Ett korkat beslut på förmiddagen. Ett försök till reparation på eftermiddagen. Ödet som ville något annat. Efter den dagen har inget varit sig likt. 3.5 år av mer eller mindre frekvent fysträning för Bacardi, avlöst av tröttsamma hältor och/eller skavsår, p.g.a. felbelastningar. Tävlingar, prov, jakter och SM som tvingats ställas in. Allt för att hon var på fel plats, vid fel tidpunkt.
Tack vare Anna på Halmstad Hundsim, Magnus på Health By Hand och Antjes akupunktur, så har jag lyckats hålla tån i ett okej skick, men med tanke på hur mycket tid som lagts ner på hennes tass, så BORDE tån vara bättre än okej, så i samråd med Anna och Magnus, så bokade jag en tid hos Lasse Gustavsson på Hallandsdjursjukhus. Vi ville ta en bild på tårna, för att se huruvida det låg någon lös benbit och/eller om det fanns någon artros på tån.
Imorse var det så dags att bege sig dit och fröken ”klantig.nu” hade glömt att Bacardi INTE skulle ha frukost -utifall att hon var tvungen att ges lugnande- så det var helt enkelt bara att lita på att hon skulle vara lydig -något som inte är helt lätt, eftersom tåskadan har gjort att hon har varit med om ett ANTAL jobbiga veterinärbesök- Som tur är så litar Bacci på mig till hundra procent och lät mig lägga ner henne på röntgenbordet, samt vända och vrida på henne, när hon väl var uppe. Efter att Lasse hade tittat på bilderna, så kunde han inte hitta någon artros på den skadade tån. Puh! Däremot hittade han lite på den innersta tån -den hon lagt mycket belastning på, för att avlasta den dåliga- men den var varken stel eller svullen och böjprov visade inte på någon smärta eller hälta. Skönt!
Förhoppningsvis innebär det att jag så småningom kan börja smyga igång lite tuffare träning, så länge jag inte slarvar med fysträningen, för det är bara att inse, ska hon hålla, då måste hon vara i toppform. Skulle det mot förmodan inte fungera och hon får tillbaka sina problem, ja då finns troligen bara en utväg. Amputation. Det är ABSOLUT sista utvägen och det är inte säkert att det blir bättre, men om hon ändå inte kan träna, så är det värt att chansa, för ett soffpotatisliv är verkligen inget liv för en Sessa. Hoppas att jag slipper ta det beslutet och att den vägen vi valt nu fungerar. Hoppas. Hoppas. HOPPAS!
Lämna en kommentar