Vårens och sommarens jaktträning går in i träda och lydnadsinspirationen börjar ta fart igen. Att träna och tävla en hund som Xanté, gör mig LYCKLIG ända in i själen. Han tar alltid i med full kraft, vare sig det gäller fotgående, inkallning eller fjärr. Han gör ingenting halvdant och allt utförs med MASSOR av energi och glädje. Blir det fel, så är det in jordens undergång. Blir det rätt, så blir han själaglad och trots all denna energi, så ligger han oftast på en lagom nivå. Han hinner analysera och ta in.
Jag har en ENORM nytta av att ha tränat Bacardi, hans mamma. Där har jag gjort många fel. Belönat högt och lågt. För mycket, för triggande, för aktivt. Godis till höger och vänster. Missat den taktila belöningen. Missat det verbala berömmet. Missat att vara äkta. Att våga bli arg. Att visa sann glädje. Att våga göra fel.
Efter helgens tävling, så känner jag att med Xanté har jag gjort mycket rätt. För honom räcker det långt att jag är nöjd med honom. Är jag glad, då är han glad. Får man en godis eller boll så är det fantastiskt kul, men det är inte nödvändigt. Vi har prioriterat en glädjefylld helhet och medvetet hoppat över vissa detaljer, för utan en fungerande helhet, så spelar detaljerna ingen roll.
Tanken är att han ska bli mammas efterträdare, så snart är det kanske dags att ta tag i de där detaljerna. Våga strama upp lite, utan att tappa den härliga energin och påhittigheten. Vinterns projekt helt enkelt. Först ut blir fjärren. Inga tasslyft. Ingen förflyttning. Kanske dokumenterar jag, kanske inte. Oavsett vilket, ”Hur svårt kan det va?!”
Lämna en kommentar