Efter gårdagens tävlingskvitton, så är jag ganska peppad att ta mig an problemen, så i morse började jag fila på Xantés vittringsapportering. Jag hittade hyfsat nya -dvs ljusa- pinnar i källaren. Laddad med pinnar, tändved, klicker och godis, så sattes projektet ”använd näsa, inte ögon” igång.
Började med att lägga ut en hög vittrings- och tändpinnar -samt slänga dig några foderkulor, för att starta näsan- och så fick han köra det några gånger, innan jag plockade bort tändveden och lade vittringspinnarna tävlingsmässigt på en rad. Hela tiden satt jag jämte pinnarna, eftersom jag inte vill sätta igång jakten och alla gånger utom en, så jobbade han på fint, levererade in rätt pinne och dessutom UTAN tugg.
För skojs skull testade jag även leta vittringspinne i vedkorgen, med lilla Limon. Enda kontakten hon har haft med en vittringspinne, är när hon snott en uppe på apellplan och flisat ner den till molekyler. Med det i åtanke, så…
Nu i eftermiddag så började vi fila på fjärren. På nära håll funkar det toppen, men så fort jag kommer ut på avstånd, så börjar han tänka själv och då låser det sig. Han försöker förekomma mig och mitt kroppsspråk, vilket resulterar i mer fel än rätt, så istället provade jag att använda mig av spelreflexerna i ett fönster. Tanken är att få honom att lyssna på ORDEN och inte försöka tyda min mimik -i början gick det lite trögt, men efter ett tag kom han igång och jag tror jag ska försöka köra på det några dagar nu, för att se om det gör någon skillnad- Han må vara envis, men jag är envisare.
Lämna en kommentar