Att hitta en LAGOM nivå, på en understimulerad arbetsmaskin, är banne mig inte det lättaste. Trots en långpromenad innan, så tog det inte många skick på vittringshögen, innan Bacardi stressade upp sig. Med stressen kom chansningar, felplock och mest irriterande av allt, var att hon bara vandrade runt bland pinnarna som en osalig ande och utan tillstymmelse till näsa. Provade att pausa, genom att platsa henne och fixa lite med de andra hundarna, men så fort jag satte upp henne mot pinnarna, så gasade hon igång igen. Gah!
Som tur är, så funkar min hjärna BÄST under press. Jag satte henne, lade ut pinnarna tävlingsmässigt och hade TÄNKT skicka henne, men när jag kom tillbaka, så insåg jag att det bara skulle bli fel. Låtsades ändå som om jag skulle skicka henne, vände 180° fot bort från pinnarna, lade henne ner och lämnade henne sedan. Ställde upp knappa tio meter bort och började köra fjärren. Fick KANONFINA skiften med bra tryck i och efter att ha kört ett antal kombinationer, så kallade jag in henne, för att sedan skicka ut henne på ”leta”. Helt plötsligt hade jag både fixat låsningen OCH fått fram ett grymt fokus, vilket resulterade i att RÄTT pinne kom in. Wiiieee!!!
 |
| Känslan som jag letar efter. |
Nu blir det till att sätta mig på min kammare och fundera upp lite UTMANANDE upplägg, där jag blandar friskt mellan momentens olika delar. Roligare för Bacardi, roligare för mig och ofta med fantastiska resultat. Känsla framför allt! ”Hur svårt kan det va!?”
Lämna en kommentar