Min tanke med årets SM, var att göra något bra av mitt & Bailys förmodade sista mästerskap och jag tror faktiskt vi lyckades. Redan på första skylten tappade vi nämligen vår finalplats, i och med ett REJÄLT islag i hindret. Kombinationen av tappat fokus, för min del och för mycket ”kan själv” hos Baily, gjorde att jag valde att avsluta vår tävling på ett ganska speciellt sätt. Jag hoppas och tror att vi därmed tillhörde ett av de mest minnesvärda ekipagen på SM 2014. Föraren som valde att bortse från det ”normala” på mästerskap och hunden som allvarligt funderade vad det var för fel på hans matte.
Självklart hade jag kunnat genomföra banan utan en disk, men för vems skull? Min? En placering längre ner i listan eller längs ner kan faktiskt spela kvitta. För Bailys skull? Även om han till en början var ganska chockad över sin galna matte, så tror jag nog han uppskattade det här mer. För publikens skull? Nja, döm själva…
Nu är frågan vilken riktning vi tar efter detta. Slutar jag jobba med honom, då kommer han åldras snabbt, men samtidigt så kommer jag heller inte kunna fortsätta tävla rally med gott samvete, när jag VET hur ont ett islag måste göra i hans artrosdrabbade handleder. Förmodligen blir det helt enkelt byte av gren och troligen då till HTM. Nytt för hund. Nytt för människa. ”Hur svårt kan det va?!”.
STORT tack till alla som kom fram till oss efteråt och höll med om att jag gjort rätt val. Era kommentarer och ert stöd gjorde att mitt beslut kändes ännu bättre och kanske visade jag någon att bara för att man tävlar på SM, så betyder inte det att man inte kan behandla det som vilken tävling som helst. Ett extra tack till mina Norrlandstjejer Susanne och Lena, som körde 20 mil ENKEL resa, bara för att se oss tävla. Ni är underbara!
Lämna en kommentar