Det var en gång -för inte så tillräckligt längesedan- i ett land -alldeles för nära, för att vi inte skulle kunna undgå att bli påverkade- en hund som hade talets gåva. I detta land rådde missnöje och svårigheter och flocken önskade innerligt att någon kunde hitta en lösning på dessa problem. Hunden, som hade talets gåva, insåg att om man hittar orsaken till problemet, då hittar man även lösningen, men vad kunde problemen bero på? Hunden grubblade och grubblade. Tänkte och funderade. Tills han kom på det! Det var ju naturligtvis byrackornas fel. Innerst inne visste han alldeles säkert, att så inte var fallet, men om man är tillräckligt övertygande, så kan man bevisa ”sanningen” för både sig själv och alla andra. Han talade uppeldat om dessa byrackor, som förstörde moralen, tog alla jobb och såg till att de äkta hundarna blev utan arbete.
Många blev fascinerade av det hunden, som hade talets gåva, hade att säga och som alltid i flock, så slutar man tänka. Alla vill smälta samman. Ingen vill sticka ut. ”Kanske hade han rätt. Vi hade det ju ganska bra innan”, sades det. ”Om man bara kunde få byrackorna härifrån, då kommer det nog bli mycket bättre”, menade man.
Man gick till val och många tog sitt förnuft till fånga. Hunden, som hade talets gåva, fick inte så många röster, samtidigt som han fick allt för många för att det skulle kännas bra. I denna tid, för inte allt för länge sedan, kunde hunden, som hade talets gåva, inte acceptera nederlaget, utan tog därför makten i sina egna tassar. Han byggde läger dit man forslade byrackor för avliving. Han nöjde sig inte heller med byrackor, utan han förde även de halta och lytta till samma läger, tillsammans med de som hade fel pälsfärg, samt de som tyckte annorlunda. Stack man ut, då fick man hoppa på tåget till dessa läger.
Allt för många stora hundar, trodde att det skulle lösa sig av sig självt, men hunden, som hade talets gåva, hade fått tycke för makt och mycket vill ha mer. Där de stora hundarna i tysthet såg på, medan hunden, som hade talets gåva, erövrade fler och fler länder, där började en del flockmedlemmar ifrågasätta sannheten i dessa handlingar. Man hjälpte byrackor att fly till andra länder, dit hundens, som hade talets gåva, tassar inte nådde. Man fick lämna allt bakom sig. Vänner, bekanta, ägodelar. Allt var kvar i landet, som kallades hemma, men som inte längre gick att bo i. Att fly var förenat med fara och ingen var säker någonstans, men byrackorna hade ändå hopp om att kunna leva fredat i ett nytt land. Skaffa sig nya vänner. Nytt jobb. Ett nytt liv, utan skräck och fruktan.
Naturligtvis talar jag inte om hundar, utan allas vår Adolf Hitler. Kanske resonerar man så, att detta kommer inte kunna hända idag, men då ber jag er titta er omkring i världen och se vad som händer. Kanske säger man, ”visst det kan hända, men inte här, inte mig”. Troligen precis samma mening som de i Tyskland sa, men det hände dem i alla fall. ”Jag är inte rasist, men…” Jag hoppas och tror faktiskt att de flesta som röstat på SD, inte är rasister. Att de vill ha förändring och att de tidigare partierna inte lyckats göra alla nöjda. De vill ha något att skylla på. Något konkret, som är orsaken till allt. Jag vet. Vi skyller på byrackorna!
Innan ni skyller på ”byrackorna”, fundera på var ni drar gränsen. Vem räknar ni som ”byracka”? Får ”byrackor” från våra grannländer, komma hit? Europeiska ”byrackor”? Är det bara utomeuropeiska ”byrackor” som inte får äntra landet? Är det okej för ljushåriga ”byrackor” att komma hit, oavsett hemland? Kanske hänger det på vilken gud ”byrackorna” tillber, som gör att de ska stoppas vid gränsen? Snälla tänk till. Det finns inga ”quick-fix” här i livet. Det är inte så enkelt att man bara kan skylla ifrån sig på andra och så har problemet löst sig. Det funkade inte 1933. Det funkar inte nu!
#fuckSD
Lämna en kommentar