Då var Bacardis KKL-debut avklarad. Terrängen i första såten var SJUKT svår. Bacardi fastnade ideligen på olika hinder och när hon väl kom ut till det fallna viltet, så hade hon helt glömt av vad hon höll på med. Även om hon hade en TYDLIG retning av fallande vilt, så glömde hon det lika fort igen, när fler skott avlossades och nytt vilt föll till marken, så den här gången blev det tyvärr inget godkänt resultat. Självklart tråkigt, men jag är dock glad över att ”misslyckandet” inte berodde på några graverande fel, såsom viltvägran, knallning eller ljud, utan att det helt och hållet hängde på hennes OERFARENHET.
På andra såten gick det desto bättre. MYCKET enklare terräng och även om hon till en början stördes av skott och nedfallande vilt under arbete, så kunde hon efter ett tag släppa det och fullfölja sin arbetsuppgift. Härligt att se hur stadig och fokuserad hon var och att hon inte stördes av de andra apportörerna. Det bådar gott för framtiden och jag är nöjd med hennes prestation och snabba framsteg.
Eftersom hon ska på två prov till i helgen, så valde jag att köra Xanté de resterande såterna. På den första blev det bara passivitet. Inte för att han på något sätt var stressad, utan för att apporterna landade för långt borta, för att JAG skulle vara säker på att han skulle klara av det. Xanté var lugnet själv och fullt fokuserad på skyttar och änder. Nöjd matte!
På sista såten fick vi tillslut testa att apportera. Xanté var stadig, trots nedfallande vilt och när jag skickade honom på en skammad and, så hade han full koll på var den landade. Han hade nog väntat sig något helt annat, för när han kom fram till anden, så blev han RÄDD. Snacka om att jag blev paff. Här har vi en hund med GRYMT viltsug och som plockat både en och tre tuppar och så SPRANG han ifrån anden, som han var jagad. Fattade ingenting och den skammade fick vi tyvärr aldrig in, men jag lyckades tillslut övertyga honom om att plocka in en död and -precis jämte vår skytt- Han kändes obekväm med att sitta jämte den och som tur var så sköt våra skyttar inga fler fåglar. På vägen tillbaka till bilen fick jag honom att apportera anden, UTAN att skutta bakåt, vilket kändes skönt.
Kanske var det krutlukten, kanske var det att han hade helt andra förväntningar på en apport, kanske fick han sig ett tjuvnyp. Jag vet inte, men jag hoppas att han släpper det och att vi får chansen att träna på fler praktiska jakter, för han ÄR en bra jakthund. Han vet uppenbarligen bara inte om det ännu.
Lämna en kommentar