Har kommit in efter ett riktigt SKITPASS med Bacardi. Man skulle kunna tro att det beror på att övningarna gick dåligt och fastän de faktiskt gjorde det idag, så är det inte orsaken till det dåliga passet. Nej, det dåliga hänger helt och hållet på MIG. Jag har gått för fort fram. Jag kräver mer än hon kan och jag har glömt -eller valt att bortse ifrån- hur viktigt det är att backa bandet. Tänk att jag alltid påpekar för det som kommer hit och tar lektioner, hur VIKTIGT det är att backa bandet. Visst, man kan testa att öka svårigheten, men om det om och om igen blir fel, då måste jag vara tydligare. Uppenbarligen gäller inte samma regler för mig. Jag blir så trött på mig själv.
För att öka längden på markeringarna, så har vi plockat fram apportkastaren. På något sätt har jag ”glömt” att vi knappt tränat sedan i maj och drar på den ena svårigheten efter den andra. Långa avstånd på markeringarna, PLUS både dubbla och trippla terrängskiften -har mest bara kört ett skifte och då c:a 15-20 meter in, vilket märks, eftersom det är på det avståndet hon börjar leta- Hur tänkte jag där? Nu har det blivit så illa, att hon även på en ”enkel” markering -inga terrängskiften eller andra konstigheter– springer ut och ställer sig och frågar. ”Gör jag rätt nu?”. Har provat att vänta ut henne, men hon anser att det är bättre att komma in och få börja om, än att lita på sig själv och leta tills hon hittar. Hur dum känner man sig inte då? Klantarsle!
Tanken är att lösa det genom minnesmarkeringar. Helt enkelt låta dem landa lite klurigt, så hon inte hittar allt för lätt, men samtidigt ge henne eget ansvar. Eftersom jag kommer fortsätta gå när jag skickat henne, så är det upp till henne. Leta och hitta eller ge upp. Oavsett vilket val hon väljer, så blir det hennes eget. ”Hur svårt kan det va?!”
Lämna en kommentar