Alla har varken närheten eller möjligheten att få tillgång till en sådan fantastisk anläggning, som Halmstad Hundsim, men tre veckors strukturerad fysträning har gett FANTASTISKA resultat. Långt mycket större, än vad både jag och Anna kunnat tro eller för den delen hoppas på.
Innan fysträningen sattes igång på allvar, så mätte Anna Bacardis muskler och med måttbandet som kvitto, så var det tydligt hur Bacardi snedbelastade. Musklerna höger bak var 2-3 cm mindre än de på vänster sida och det är MYCKET. När vi mätte igår, så var hon i stort sett symmetrisk. Hon var mjuk i leder och muskler, ömmade inte i ryggen och den stora skillnaden på höger- och vänster sida var borta. Jag vågar inte ropa hej, men…
KM närmar sig med stormsteg och för att inte riskera något, så gäller det verkligen att jag väljer mina träningspass med omsorg. I tisdags körde vi en av de hemläxor vi fått av Birgitta. En dold dirigering hade placerats ut på ett av fälten här hemma och vi började övningen med att Andrea sköt iväg en markering med apportkastaren. Innan den markeringen fick hämtas, så skulle dirigeringen in. Det var gott och väl 120 meter rakt ut, UTAN någon riktpunkt att gå efter och även om hon inte sprang spikrakt på den, så krävdes det inte många signaler för att få ut henne i området. Det fina jobbet toppades sedan med att hon spikade markeringen -även den utan riktmärke- Lysande!
Igår blev det vattendirigeringar och här märker jag vilken skillnad på dirigerbarheten när hon inte vet vart hon ska och när hon har ett hum. Den första dirigeringen hon fick -en dold sådan- var på dryga 100 meter. Jag fick stötta henne lite på vägen ut, men inget överdrivet. Hon tog alla tecken/ signaler och fick in dirigeringen utan några större svårigheter. Jag är nöjd och FRAMFÖRALLT med tanke på hur lite vi tränat sedan i maj.
Den andra dirigeringen var en memory, som vi slängt ut innan passets början. Retningen hade suddats ganska rejält, eftersom vi dels hade bytt område och det dels hade gått ganska lång tid -vi körde andra hundar emellan- Tyvärr får vi genast problem när hon tror sig veta vart hon ska och/eller på ”snabbast” möjliga sett vill lösa uppgiften, dvs hon slutar lyssna på mig. Det krävdes en hel del envishet från mig, för att få henne dit jag ville, på det sätt jag ville, men det gick vägen. Jag vet att är risken stor att missbruka signalerna och på så sätt skapa en olydig hund, men jag gick tillbaka till hur jag tänker på lydnadsplan. ”Nej” är fel och ”yah” är rätt.
Så fort hon valde fel riktning kom det ett ”nej” och när hon simmade mot min tänkta punkt fick hon ett ”yah”. Skulle hon slutat lyssna, så hade jag kallat in henne -för lyssnar man inte, så får man INTE jobba- men hon lyssnade och jag fick rätt. Mina stoppsignaler är fortfarande intakta, mina handtecken lika så och dessutom har jag än en gång påtalat att matte vet bäst. ”Hur svårt kan det va?!”
Lämna en kommentar