I torsdags var det dags för en ny lektion hos Birgitta Staflund. Denna gången fick vi blandade markeringar med apportkastare och bollar i snören. För Bacardis del var det TYDLIGT att hon inte litade på mig, när apporterna flög iväg ett par hundra meter. I kölvattnet på den avsaknade tilltron kom olydnad av signaler och tecken, något jag släppte igenom, trots att jag vet bättre än så. Tack vare en påminnelse från Birgitta, så kom vi ganska snabbt tillrätta med stoppsignalerna och återigen får jag kvitto på hur VIKTIGT det är med tydlighet. Släpper jag igenom fel, ja då får jag fel. Har jag nolltolerans mot olydnad, ja då lyder hon. Enkelt.
Jag och Andrea körde i par och vi turades om vilken av hundarna som skulle hämta vilken apport. Den först skjutna, var den som skulle in först. Inte helt enkelt med den MASSIVA störningen som en apport, som just skjutits iväg, ger. Här gällde det för den som skickade först, att TYDLIGT klargöra vilken apport som skulle in, samtidigt som den andra skulle hålla kvar markering nummer två i minnet. En ganska enkel uppgift kan tänkas, OM det hade varit tydliga referenspunkter att utgå ifrån och inte öppen äng som det var i detta fallet. Dock så har både jag och Andrea blivit bättre på att hitta ”osynliga” referenspunkter och på så sätt kunna underlätta för våra hundar.
Lektionen visade många brister, vilket i sin tur gav oss en ganska REJÄL hemläxa till nästa gång. För egen del gäller det att träna med apportkastare och då använda oss av olika typer av skott -de ska ligga färdigblandade, så att varken jag eller skytt vet längden på apporterna som skjuts- Bacardi måste lära sig att släppa kastaren som referens OCH lära sig att springa långt. När vi fått trygghet i långa markeringar, så ska vi använda apportkastaren till att träna långa ”ut” -hon är, som Birgitta säger, välskolad och lydig, men det blir alldeles för omständigt, när jag ideligen måste stoppa och trycka ut, eftersom hon bryter linjen-
Naturligtvis är det fortsatt NOLLTOLERANS på att inte lyda stoppsignaler och avslutningsvis ska vi träna på ”varannan synlig, varannan dold” vad gäller dirigeringar. Alltså slänga ut synliga memorys, som sedan används som störning till de dolda, som smugits ut. Tanken ”du vet inte allt, så lyssna” är helt klart något som måste appliceras på en hund som Bacardi, där ”will-to-please” kan bli en nackdel, snarare än en fördel.
För att få ihop allt detta, så gäller det att träna KVALITATIVT, eftersom hennes kropp måste hålla. Gamla tasskador och nya hältor gör att det blir en HÅRFIN gräns mellan bra träning och träningsvila. Förhoppningsvis kommer jag ha nytta av min besatthet av att läsa hundarnas rörelsemönster. Dels att våga träna, dels att veta när det är dags att pausa. ”Hur svårt kan det va?!”
Lämna en kommentar