KENNEL BLÅGUL

Jag är av den åsikten att allt sker av en mening. Ibland kan det vara svårt att se vad den meningen är, men likväl så finns det en anledning. Bara ta söndagens start i Alingsås, där landdirigeringen gick helt åt fanders OCH att hon droppade vilt. Dirigeringen hade jag inte kunnat göra något åt, men om hon INTE hade droppat vilt, så hade jag inte varit så på min vakt, som jag faktiskt var igår och då hade hon kanske droppat, vilket hade kostat oss vår etta. En mening alltså!

Inför gårdagens prov hade jag helt enkelt BESTÄMT mig. Vi hade kommit med trots att vi var 7:e reserv -åtta reserver kom med, vilket krasst sett innebär att mer än halva startfältet blev utbytt och vad är oddsen för det- så det MÅSTE helt enkelt varit någon mening med det. Dags för struktur och några klara tydliga mål/regler för mig som förare, så jag satte upp följande tre punkter innan avfärd:

”Då bär det av mot Töllsjöprovet. Sista chansen att få starta i elitklass på KM i juli. Får fan inte sumpa den, nu när jag otroligt nog kom med. Startar i första par igen och mina uppgifter är:
1. Slarva inte! Skicka inte hunden om hon inte låser på målet!
2. Slappna inte av! Mentalt koppel på hela tiden vad gäller stadga och avlämningar!
3. Ta snabba men korrekta beslut och på din hund!”

Som första par har man inga möjligheter att lägga upp strategier, man kan inte se ”farorna” och man blir lite testförare för resten av deltagarna, MEN man hinner heller inte överanalysera och man får jobba på ”oförstörd” mark. Det är bara att köra på och framförallt vara här och nu.

Vi började med att parkamraten fick ett fritt sök och när det var hämtat, så gick vi vidare mot våra dubbelmarkeringar. Här hade jag en plan på att låta henne hämta den först kastade först, men fick snabbt omvärdera, eftersom den sist kastade var längre ut och med en mer diffus riktpunkt. Sagt och gjort hon fick hämta den sist kastade först och när hon lämnat av den, så vinklade jag upp TYDLIGT mot den först kastade -som jag hade full koll på var den låg- Klockrent markeringsarbete av Bacardi.

Vidare till landdirigeringen -som till viss del påminde om söndagens dirigering, dvs mycket blåbärsris vilket ger en ”sökkänsla” hos hunden- 30-40 meter plant och 10 meter ganska brant uppför. Här krävdes en plan. Med Birgitta på min axel försökte jag hitta en gata, där jag kunde skicka Bacardi, så jag tog några VIKTIGA sekunder på mig att hitta denna. När det var gjort riktade jag henne noggrant och stöttade henne ett par gånger med ”ut” för att hon inte skulle fastna i branten. Uppe på krönet krävdes ett stopp, vinkling till vänster och söksignal. Snyggt!

Ner till vattnet och vattendirigeringen. 30-40 meter över till andra sidan och skick c:a 5 meter upp på land. För FÖRSTA gången var det ingen tvekan att gå i vattnet -lycka- och jag valde att stötta henne med några ”ut” och ”jah” -jag skickade heller inte snett mot punkten, utan riktade henne rakt över på andra sidan, eftersom det är enklare att utnyttja strandkanten till vänsterskick- Väl över på andra sidan valde jag att vara lite kall, för att se vad hon gjorde och skönt nog vinklade hon själv vänster, vilket innebar att jag bara behövde lägga på en söksignal. När hon var på väg in, så fick den andra hunden sina vattenmarkeringar, så det krävdes en inkallningssignal för att få henne att släppa dem, men hon lydde så det kändes lugnt.

När parkamraten hämtat in sin dirigering, var det dags för våra vattenmarkeringar och här hade vi TUR. Även här hade jag tänkt skicka på den först kastade först, men när truten hamnade utanför vasskanten och landade på blankvatten, så skrotade jag den planen. Den sist kastade hämtades först och självklart SPIKADE hon den ”lysande” truten. Puh!

So far so good och här fick jag påminna mig själv att inte slappna av. Visst det hade gått fantastiskt bra, MEN vi hade söket kvar. Första viltet hittade hon direkt, men nästa skick höll på att omkullkasta ettan. Hon sprang nämligen rakt ut till samma ställe -trodde nog det var en dirigering- och fastnade sedan där länge. Här fick jag överlägga med mig själv. Skulle jag bryta henne, riskera att hon tappade fokus och därmed gå i stå i söket eller skulle jag vara kylig och hoppas att hon själv kom på att det inte fanns något där? Jag valde det sistnämnda och det visade sig vara ett bra beslut. När hon väl hittade nästa vilt, så föll polletten ner och hon gjorde ett GRYMT sök! Bra fart, bra näsa, jobbade strukturerat av området och tömde söket.

Eftersom jag parkamraten gjort söket först, så var jag även medveten om knorren som domaren lagt in. När hunden var på väg in med fjärde viltet, så sköts det ett skott och en kaja kastades framför hunden. Jag testade en inkallningssignal, men när den inte funkade så fick hon ett bestämt ”nej”. Bacardi släppte fokuset på kajan, kom in till mig och jag kunde sätta henne för att själv hämta fågeln. Puh!

Efter avklarat sök, så skulle parkamraten hämta in sin dubbel på land och här höll jag på att glömma av mig. INTE slappna av innan kopplet är på. Nära ögat, men nära skjuter ingen hare och på den öppna kritiken LOVORDADE domaren Bacardis arbete. Inga ”skönhetsfel” och hatten av för ett utmärkt arbete.

Femmor rakt igenom! Nästan så man ska rama in det.

”En tik som genomför provets alla delar på ett utmärkt sätt. Arbetar i god stil & fart och är en mycket effektiv apportör”

Det blev vår andra etta i öppenklass och PROVBÄST. Mitt GALNA mål, som jag satte när vi började träna i februari, har infriats. Vi startar i ELITKLASS på årets KM i juli. Gah!