Efter det tredje misslyckade passet, där jag går upp i limningen av frustration, så började jag fundera. Första skicket gick ju STRÅLANDE, andra blev mer tveksamt men fullt genomförbart, tredje blev en fullständig katastrof. Antingen sprang hon inte ut alls eller så valde hon att springa en kort sträcka och sedan gå över i sök. Vad kunde det bero på? De ”förstaskicken” jag hade gjort, var till TYDLIGA referenspunkter, medan de som var osäkra var mer diffusa. Kunde det vara så att hon ville vara helt säker på vart hon skulle och när minnesbilden OCH referenspunkten var suddiga, så ville hon inte chansa? Eller var det så att när hon sett flera dummies läggas ut, så kom hon inte riktigt ihåg VAR jag hade lagt dem och enklaste sättet att hitta, är att söka? Kanske var det så att hon, precis som i vittringsträningen, funderade på vad hon hade gjort för fel -vilket är orsaken till att jag inte kan nöta tävlingsmässiga vittringar, utan måste nöja mig med ett rätt, men bra skick- när jag om och om igen skickade ut henne på nya dirigeringar, från i stort sett samma punkt?
Jag valde att testa en dold dirigering -dvs hon såg inte mig lägga ut dummien och det fanns inga spår att följa- Inte speciellt lång, men fortfarande inom öppenklassnivå. Hämtade Bacardi, ställde upp och riktade henne mot punkten hon skulle till -en ganska diffus sådan- En FANTASTISK känsla att se hur hon fällde öronen framåt och sedan stängde munnen för full fokus. Behöver jag säga att det var en KLOCKREN dirigering!
Igår valde vi att lägga ut två dirigeringar -även de dolda och utan spår- i två olika ”korridorer”. Första skicket fick jag ha pipan rätt i mun, eftersom hon ville vika av och ge sig ut i vegetationen, medan den andra var SPIKRAK -alltså klarar hon av att dirigeras fler gånger, så länge hon inte har retningar att störas ut av- Vilken LÄTTNAD att -förhoppningsvis- hittat nyckeln till våra tre skitpass.
Vi avslutade med att lägga ut en lång dirigering -med spår- för att sedan lägga ut ett motivationssök. Innan dirigeringen skulle hämtas in, så fick hon en enkelmarkering -som inte skulle hämtas- Jag gav henne tid att memorera markeringen, innan vi vände om och plockade in dirigeringen. Där fastnade hon en liten stund framför referenspunkten -en nedfallen enbuske- innan hon insåg att hon var TVUNGEN att jobba sig bakåt och följa mina direktiv. När dirigeringen var avlämnad, vände vi tillbaka mot markeringen -som hon spikade- och avslutade sedan med att hämta in sex av de åtta dummiesarna. Nöjd matte, nöjd hund! Precis så som det ska vara.
Lämna en kommentar