Jaktträning i dagarna två, nu när Andrea och tjejerna varit här på besök. Igår stod ett TUFFT sök på schemat. Inte bara storleksmässigt, utan även terrängmässigt. Mycket ris, snår, diverse terrängskiften och dessutom ganska backigt, så det fanns inte en chans att hundarna kunde lata sig -travade man, så snubblade man- och det var en FRÖJD att se hur de kämpade på, tröttheten till trots.
Vi körde även markeringar med dold kastare och i en ganska brant uppförsbacke. Bacardi testade dubbelmarkering och här blev det ganska tydligt att jag INTE får skicka för snabbt. första vändan fick hon nämligen för sig att dummien hamnat i ett träd, trots att den inte gjort det och hon blev DJUPT olycklig när hon inte hittade den där -tillslut hittade hon den dock, men då hade hon fortfarande trädet i minnet och ville inte alls ut på det hållet, där den andra dummien låg- Vi gjorde om och när hon fick TID på sig att memorera nedslaget, ja då var det inga problem.
Idag var det ”minnesdirigeringar” på en ny plats och de dirigeringar vi trodde skulle vara enkla, visade sig svåra och tvärtom. Havana BRILJERAR återigen med att springa rakt och självsäkert ut till sina dirigeringar, dvs så länge JAG är noggrann med att hon hinner fästa blicken på rätt punkt innan jag skickar. Grymma lilla hund!
Bacardi är både svår och enkel att köra. Enkel på det sättet att det inte är några problem att ta tillbaka henne och göra om ifall det blir fel. Svår med tanke på att hon gärna tänker själv och då viker av från den tilltänkta linjen istället för att fortsätta rakt fram. Dessutom vet jag inte riktigt hur jag ska stötta henne när hon blir osäker. Peppar jag med ”ut” eller ”yah”, så stannar hon och jag vill inte heller blåsa ner henne med ett stopp, eftersom jag då kommer få en hund som springer med förväntan bakåt istället för framåt. Får bli en tankenöt för Birgitta Staflund att lösa helt enkelt, men ”hur svårt kan det va?!”.
Lämna en kommentar