KENNEL BLÅGUL

Bacardi är en OTROLIGT signalkänslig hund och minsta förändring i mitt kroppsspråk leder till att hon får en ny och ofta felaktig position. Efter att ha lagt ut inlägget TÄVLING v.s. TRÄNING, så fick jag genast gensvar från två av mina nära vänner. En av dem trodde att jag troligen inte behövde se ut som att jag var stelopererad och den andra förstod vikten i att alltid ha en likadant kroppsspråk. Det visade sig att båda två hade rätt -eller åtminstone hoppas jag det efter dagens pass- och jag tror mig nu ha hittat ett sätt där jag både kan svänga med armarna OCH ha ett kroppsspråk som alltid ser likadant ut. 

På förmiddagspromenaden så passade jag på att torrgå lite för mig själv och verkligen KÄNNA hur det kändes när jag gick. Jag har förstått att min vickande stjärt har något med det att göra, men inte förrän idag har jag verkligen känt skillnaden på var tyngdpunkten i kroppen finns när jag vickar, gentemot när jag går rak som en fura. När jag går rakt igenom stelt, så blir det en högre tyngdpunkt i kroppen. Svängningarna behöver ta vägen någonstans och det blir OUNDVIKLIGEN i axlarna – testade flera gånger och fick samma resultat- Rör sig axlarna, så rör sig hunden i takt med dem. Om jag däremot svänger med höfterna, så klarar jag att hålla överkroppen stilla TROTS att jag pendlar med armarna. Häftigt! Och som Tony Irving skulle sagt, ”It´s all about the hip action”.

Förutom fria följet, så testade jag zätat och även där var resultatet SLÅENDE. Det fina med att dela med sig av sina fel och brister, är alltså att folk kan komma med konstruktiv kritik -de flesta i alla fall- Det i sin tur leder till att jag sätter på mig tänkarmössan och OFTAST hittar jag nya vägar och lösningar till min problem. ”Hur svårt kan det va?!”