Personligen tycker jag inte att man måste ta sig själv och sitt tävlande på så stort allvar. För egen del tycker jag att det är viktigt att kunna bjuda på sig själv och sin hunds eventuella missar. Jag menar inte bara låtsas och le lite besvärat, utan verkligen MENA leendet man förmedlar. Dels så är det svårt att haka upp sig på det som hände -t.ex. apportering av ett regelhäfte istället för en metallapport- om man klarar skratta åt det, dels ser helheten betydligt trevligare ut för de som tittar på -domare, TL och publik- om man inte tappar modet och bara utstrålar besvikelse eller missmod.
Gårdagens tävling med Xanté var poängmässigt ingen höjdare alls. Visserligen avstod jag gruppmomenten -som för dagen var lagda efter allas program var färdiga- men vi lyckades bara få betyg på fyra av de andra momenten och SJÄLVKLART är det lättare att inte gräva ner sig över eventuellt ”dåliga” prestationer om man vet att man har en hanhund i sin sista könsmognad, en kille som varit omgiven av höglöpstikar och som inte fått mer än 1,5 veckas träning, men jag ska ÄRLIGT säga att jag hade gjort precis likadant om han varit helt genomtränad. Det som gladde mig allra mest igår, var att se förare STÖTTA sina hundar när det blev svårt, även om det klassades som träning på plan. En stor ELOGE till er.
Själva tävlingen då? Jodå, det var några förarmissar, några missförstånd och en del ofokus. Dock kan jag GARANTERA att jag och Xanté var gårdagens mest omtalade ekipage. Xanté för att han charmade byxorna av publiken och jag för min inställning till alla hans knäppa idéer. Många hade säkert velat sjunka under jorden, men OM man klarar av att bjuda på sig själv och sin hund, så kommer man långt. Den domaren -och alla andra med för den delen- kommer DEFINITIVT komma ihåg oss och förhoppningsvis ha ett leende på läpparna nästa gång vi tävlar för hen och en positivt inställd domare är ALDRIG fel. Värt att tänka på när det skiter sig på tävling, eller i den ”verkliga” världen med för den delen.
Lämna en kommentar