KENNEL BLÅGUL

Man säger ju att den som väntar på något gott, väntar alltid på Tila -jag är säker på att man säger så- så luta er tillbaka och gör er beredda på att träna era skrattmuskler.

Jag misstänkte redan från arla morgonstund, att det här skulle bli en intressant -läs livsfarlig och/eller nära döden- dag. Av någon OUTGRUNDLIG anledning fick jag nämligen ingen frukost och när jag sedan blev kopplad och ENSAM fick följa med Matte ut genom dörren, så förstod jag. Jag var på väg till en arkebusering och inte bara en vanlig ”något-som händer-alla-andra-arkebusering”, utan min alldeles egna. Gah!

Jag låtsades vara kissenödig -alltså inte nödig efter en kissekatt, utan ja ni vet- men det köpte Matte bara en kort sekund. Sedan gjorde hon det STORA misstaget att släppa mig och vips så ålade jag iväg i värsta taxstil mot huset och min räddning. Tyckte jag såg alldeles ÄXEPSJONELT liten och sårbar ut, men se den Oscarsvinnaren köpte hon inte alls -tyckte den var hur grym som helst- utan kopplade mig igen och såg till att jag hamnade INUTI bilen, innan hon plockade av kopplet igen -typiskt- och när vi kom fram så besannades mina farhågor. Vi var hos VÄTRÄNÄREN och alla vet ju att det som kommer till Vätränären, stannar hos Vätränären. Gulp!

Mattes version på röntgenbild

Nu visade det sig inte handla om arkebusering -varken min eller någon annans vad jag kunde se- utan Matte ville kolla upp mina onda tår. Jag är ju sådäringa FANTABULOUS bra på att skådespela, så jag kan även dölja när jag har ont. I alla fall för de flesta, men Matte hon vet bättre och kan läsa mig som en öppen bok -man kan ju inte läsa stängda böcker, så det känns ju ganska givet- 

Farbror Vätränär började med att titta på mig när jag sprang i korridoren och där kunde han inte se någonting -damn I´m good- Inne i rummet fick jag kliva upp på ett vingligt bord och sedan klämde och kände han på mina armbågar och tår. Armbågarna var okej, tårna på vänster sida var okej, men på höger sida såg de en spricka i min annars så stabila fasad -jag blinkade- så det blev till att hälsa på hos hästarna -fanns inga där, så förstå min stora besvikelse- för att springa ännu mer. Det gjordes böjprov på armbåde, handled och VARJE individuell tå -man vill ju ha valuta för sina pengar- men det enda han kunde se var en tendens till oren gång -japp, jag säger ju att jag är bra på att mörka-

Trodde jag var fri att gå hem, men icke! Eftersom Matte är påstridig och Farbror Vätränär är noggrann, så skulle jag även fotas. Bra tänkte jag, för jag gillar att vara med på foton, men det var ju inte sånadära vanliga ”sätt-dig-stilla-framför-Mattes-svarta-låda”-foton, utan en fotomaskin som ser under skinnet. Creepy! Na well, det vara bara att bita ihop och låtsas som ingenting, vilket imponerade STORT på tvåbeningarna. Jag låg blixtens stilla på bordet och de kunde lätt plåta mina läckra spiror.

Nya skadan höger tass – knas på tån

Gamla skadan vänster tass – kras på tån

Det visade sig att jag hade lite vajsing på två av mina sesamben i tårna och det blir ännu mera koppelpromenader, samt kortison. Jag vill inte gå i koppel och jag vill inte ha kortison. Har hört att man sväller upp och blir så himla sugen på falukorvar och jag tror inte jag gillar falukorvar.