KENNEL BLÅGUL

En retriever är en hund som ska jobba efter skott, dvs efter att skytten skjutit viltet. Den ska kunna vara lugn medan den inte arbetar, för att sedan tända till direkt och jobba snabbt och effektivt. Den ska även ha ett mjukt fast grepp och fina avlämningar, samt kunna arbeta både självständigt och efter förarens direktiv. Många motstridiga drifter, som kan vara mer eller mindre svåra att få till en bra helhet. Enligt mig är på/avknappen samt viljan att bära de viktigaste grundstenarna. Allt annat kan man lära in, mer eller mindre enkelt, beroende på individens mentalitet.

”Retrievern används traditionellt som apportör vid fågeljakt. Hunden ska under skyttet vara stadig och uppmärksam vid förarens sida och lugnt invänta kommando för att sedan snabbt lokalisera det skjutna viltet och effektivt apportera det till föraren.

Av en retriever krävs med andra ord att den ska kunna växla mellan koncentrerat lugn och snabb aktion när t.ex. en skadeskjuten fågel ska apporteras. Det här kräver en samarbetsvillig, fokuserad hund och en tydlig förare. Ett lagarbete som är en förutsättning för att en skadad fågel inte ska behöva lida i onödan”. 

I detta inlägget komma jag i all enkelhet beskriva hur jag tänker och tränar. Se det som en buffé, plocka det ni gillar och resten glömmer ni bara, alternativt lägger i bakhuvudet till nästa individ.

MARKERINGAR – hunden/föraren ser ett vilt/dummie falla och ska på förarens kommando snabbt springa ut, lokalisera nedslagsplatsen, plocka upp viltet/dummien, samt snabbt leverera in apporten till föraren. I jaktprovs/träningssammanhang talar man oftast om enkel-, och dubbelmarkeringar, vilket innebär att det kommer skott och kastas det antingen en (enkel) eller två markeringar (dubbel). Enkelmarkeringar hämtas direkt, medan hunden måste vänta på och komma ihåg två markeringar på en dubbel. Svårighetsgraden kan enkelt varieras genom längd, terräng och antal markeringar, samt om hunden måste vänta medan en annan hund genomför exempelvis en dirigering.

När jag tränar markeringar, så tränar jag i stort sett bara enkelmarkeringar som jag hellre utmanar i svårighetsgrad och uthållighet i minnet, än att träna dubbla. Dels tycker jag att kommer hunden ihåg den första, så hittar/ser den markering nummer två, dels blir det lätt (enligt min erfarenhet) att hunden snabbt släpper fokus på den först kastade för att se kast nummer två, vilket innebär att den inte kommer ihåg den första. Jag tummar heller inte på stadgan. Sticker hunden direkt, så hinner den inte få en tillräcklig minnesbild om var markeringen landar, vilket minskar effektiviteten i arbetet. Dessutom innebär knallning (tjuvstart på skott/knall) en nolla på jaktprov, så det finns alla anledning att vara noggrann med grundlydnaden. Personligen räknar  tre sekunder jag tyst i huvudet, oavsett om det gäller stadga i lydnad eller jakt, vilket jag tycker ger goda resultat.

DIRIGERINGAR – är en samarbetsövning. Föraren ser viltet/dummien falla, alternativt vet var apporten finns, men hunden har däremot inte fått någon synretning. Hunden ska snabbt och effektivt kunna styras till en ganska specifik plats, för att sedan på kommando (vanligtvis en söksignal) sätta på näsan, finna viltet och komma in med det. Den kan komma att dirigeras förbi markeringar som den sett och inte ska bry sig om, för att hämta in ett skadeskjutet vilt, vilket innebär att lydnad och tillit är superviktigt.

När det kommer till träningen, så vill jag inte ha något självständigt tänk, utan jag vill att hunden ska lyssna och lita på mina signaler och handtecken. Jag har insett vikten av att tidigt lägga in terrängskiften och andra svårigheter, samt att det inte ska finnas något doftspår från föraren som hunden sedan kan följa. Alla dirigeringsdelarna ska vara lika värdefulla, dvs stopp-, sök- och inkallningssignal, samt själva dirigeringarna. Inte alltid helt lätt och ofta får man stanna upp och fundera ut vilken del man förnärvarande måste lägga extra mycket fokus på.

SÖK – är helt och hållet hundens egna arbete. Varken förare/hund vet var (eller ens om det finns något vilt kvar om man är på en praktisk jakt) det fallit något vilt eller hur många det ligger och där ska hunden helt självständigt kunna söka efter vilt/dummie utan förarens inblandning. Här gäller det att hunden både fysiskt och psykiskt har en god uthållighet, samt att den både litar på sig själv och sin förare (har föraren sagt att där finns vilt, så finns det det). Den ska inte komma in tom, dvs utan att ha funnit något vilt/dummie, utan den ska ligga kvar och jobba antingen till den funnit eller till föraren kallar in den.

Här gör jag skillnad på ett sök till jaktprov och jaktliga sök, som utgår från hundens egenskaper och arv. På ett jaktprov vill jag underlätta för min hund och mig veterligen finns det inga vilt som flyger/hoppar ut själv, utan det är en funktionär som placerar ut viltet. Vissa är mer noggranna än andra på att inte göra det enkelt för hunden genom att valla av söket och kasta ut vilt/dummies, men oftast finns det ett tydligare spår att följa och/eller ta stöd av och det utnyttjar jag. Spåra funktionären och du kommer finna vilt/dummies. Det finns säkert många som har åsikter om detta, men det bryr jag mig faktiskt inte om. Mina hundar funkar bra på prov, men har för den delen inga problem att ställa om till fria sök på jakter där inga spår finns. Best of both worlds, om ni frågar mig.

Återigen är det viktigt att blanda terrängskiften och storlekar på sök. Man ska heller inte vara rädd för att utmana och göra det svårt för hunden. Det är inte hela världen om man inte hittar varje gång, då får man jobba lite hårdare nästa gång istället. Det är sökarbetet som ska vara det roliga, att hitta är bara en bonus.

JAKTPROV – är tänkt som en egenskapsbedömning, där alla dessa delar sätts ihop. Markeringar, dirigeringar, sök, fotgående och stadga/passivitet. Allt måste fungera som en helhet för att ettan ska sitta och medan man nybörjarklass kan släppa igenom mindre missar, så blir bedömningen hårdare i de högre klasserna (öppen- och elitklass). För att avancera behöver man ett förstapris i NKL, två i ÖKL och tre i EKL (exteriörbeskrivning/utställningsresultat för att få starta EKL + ett praktiskt jaktprov för championat).

Självklart måste man inte ha som mål att starta på prov för att träna apportering. Se det istället som en fantastisk aktivering av din hund, där du använder dig av dess medfödda egenskaper och snarare har möjligheten att starta om du vill. En golden retriever är en ras, vars ursprung är en arbetande hund och jag tycker det är viktigt att den får möjlighet att få använda sina medfödda egenskaper, oavsett vilken av familjetyperna du har. Ingen mår bra av att bara ligga på sofflocket, alla mår bra av att använda huvudet. Lycka till!