KENNEL BLÅGUL

Precis inkommen, efter ett viltpass med Xanté. Jag hade tagit upp duva, and, kanin, kråka och trut, för att se hur vi ligger till, inför en eventuell jaktprovsdebut. Jag VET att han tar vilt, men just idag hade han ingen större lust -jo matviltet var väl inga bekymmer, men då har vi problemet att han anser det som just mat- och lydnadsmänniska som jag är, så provade jag med en köttbulle. Icke då!

Istället tog jag fram det TUNGA artilleriet, dvs konkurrens. Whiskey fick följa med ut och helt plötsligt kunde man ta ALLT! Då blev det plötsligt VIKTIGT att ta upp fågel, eftersom pappa hävdade att den var värdefull. Jag varvade passet med att skicka Whiskey först och Xanté sedan, båda på en gång och om Xanté tramsade med avlämningen så puttade jag bort honom och Whiskey fick den äran istället. I början fick an en köttbulle, som uppskattning, men efter ett tag KRÄVDE jag att man inte tramsar och när man kommer in, så får man en uppmuntrande klapp, medan man stolt visar upp sin skatt.

Efter passet var över, så fick det mig att tänka på det här, om spontanitet är ärftligt eller om det är en underhållsfråga. Introduceringen av vilt börjar redan i valplådan och som alla vet, så är valpar inte speciellt kräsna med vad de har i munnen, vare sig det gäller metallföremål, fimpar, eller som i det här fallet, mat. Om man kontinuerligt presenterar vilt för valpen, unghunden och den vuxna individen, hur vet man då vad som är spontant, eller vad som hänger kvar ifrån valplådan? Kan man med säkerhet säga att en hund är spontan, om man inte testar en vuxen individ, som inte fått prova vilt sedan tidigare, eller handlar det om att spontant ta viltet första gången som valp?

Sunkigt, halvruttet vilt…

Jag som håller på med lydnad upptill jakten, ser ingen större skillnad på underhållsträningen av bärandet av metallföremål, eller viltet. I stort sett alla valpar bär även de metallföremål, som läggs ner på golvet, men det betyder inte att de vid 18 månaders ålder SPONTANT bär en metallapport. Inget konstigt med det och inget som skulle ge mig panik. Det är heller inget jag skulle mörka och inget som någon skulle höja ögonbrynet för. ”Jaha, han tar inte metallen. Då får vi träna på det!”

Skulle det däremot handla om VILT och oviljan att spontant plocka upp den, då hymlas det vitt och brett. Det är inte många uppfödare, som villigt skulle gå ut och erkänna, att de har ”problem” med viltspontaniteten. Jag menar, hur skulle det se ut för den egna uppfödningen och vem skulle vilja använda en hund i avel, som inte är ”spontan”? Hemska tanke! Eller?

…v.s. den riktiga varan?

Då är ju frågan, är våra hundar avlade för jakt eller är de avlade för att hämta halvruttet snuskvilt? För även om Xanté var skeptisk till dagens träningskamrater, så skulle han inte tveka en sekund, att plocka en nyskjutet -dött eller skammat spelar ingen roll- vilt. DET borde ju vara en måttstock på huruvida en hund är spontan, snarare än om den snabbt plockar upp en sunkig kråka.

Alla som följt oss, vet hur jag har fått kämpa med Tequila på jaktprov. Det gamla äckliga viltet, är ingen direkt höjdare -vem kan klandra henne- men i SKARPT läge, då jävlar finns det inga tveksamheter. HON plockar upp skammade harar -inget litet vilt vill jag lova, speciellt inte när det sprattlar och skriker- som sparkar vilt omkring sig, där individer med mer jaktliga linjer, vänder och springer åt andra hållet. Skulle man enbart bedöma hennes spontanitet på skjutet, fryst, tinat och återanvänt vilt, så är hon ingen ultimat jakthund och det är heller inget jag sticker under stolen med. Skulle man DÄREMOT bedöma samma egenskaper på en praktisk jakt, ja då är hon den PERFEKTA jakthunden. Stadig, uppmärksam, tyst och SPONTAN. Jag vet vilket jag föredrar i alla fall.

Oavsett om man tänker som jag, eller om man har ett helt annat synsätt, så undrar jag varför man, framförallt som uppfödare, mörkar eventuella problem med vilthantering, spontanitet eller dyl? Om man ”aldrig haft några problem med…”, så får det de flesta valpköpare att tycka att de är helt värdelösa, som inte kan lyckas med något så ”simpelt”, som att få en apportör, att just apportera och det kanske inte är den känslan, man ska ge det människor, som ska förvalta våra valpar? Om jag som uppfödare istället visar, att mina hundar är LÅNGT ifrån perfekta, så tror jag att man skapar tillit hos sina valpköpare. Tillit slår otillräcklighet vilken dag som helst!