KENNEL BLÅGUL

ATT UTMANA, ATT MISSLYCKAS OCH ATT UTVECKLAS

Det svåraste i all hundträning, är att inte fastna i gamla hjulspår, att tänka utanför boxen, att kunna utmana och förnya sig. Lyckas man med det, så har man alla förutsättningar att lyckas med ALLT, man företar sig. Tanken jag vill ha in, är att man ska VÅGA misslyckas. Ett fel är inte världens undergång. Se det istället som en chans att UTVECKLAS.

På dagens kurs, i tävlingslydnad, så tränade vi t.ex. störning vid rutskick. Vi hade ett hopphinder, koner, en korg med rallyskyltar och mig själv sittandes mitt i skicket. Hunden fixade det galant! Tricket är dock att lägga på störning efter hand och veta VAD man belönar. Belönar vi att hunden HITTAR rutan, eller belönar vi att hunden STANNAR i rutan? Ganska väsentligt skillnad, om ni frågar mig.

Vi började med ett vanligt skick till rutan, utan störning. I rutan fanns redan belöningen utlagd och i och med att hunden nu varit i rutan och visste var den var, så kunde vi successivt utöka med diverse störningar. Sista skicket, satt jag som sagt mitt i smeten och hunden TÄNKTE springa till mig, men kom på vad den gjorde och satte full spätta mot rutan. Lycka! Hade det funkat om vi lagt på allting från början? Eventuellt, men troligast är att vi skapat en massa konflikt istället. Det gäller att utmana, men glöm inte att göra det på ett konstruktiv sätt.

En vittringsapportering UTANFÖR boxen

Fjärren är ett moment, som kräver ganska mycket av hunden på tävling och frågan är hur lägger DU upp din träning? Tränar du när hunden är pigg, eller tränar du den i slutet av ett pass, när hunden är trött? Tränar du alltid på tävlingsmässigt avstånd, eller vågar du utmana längd och tid som hunden ska befinna sig i skiftet? PERSONLIGEN tränar jag den sist. Jag väljer ALLTID att börja nära och sedan backa ut på fullt avstånd och öka med 5 meter. Vill jag att min hund ska fixa den när den är trött, då måste jag träna den att orka fokusera och lyssna, när den ÄR trött. Ju svårare vi gör det på träning, desto enklare blir det på tävling.

På rallybanan, är det superviktigt att, man som tävlande, inte tappar något godis på marken, så att det stör ut nästa hund. Självklart är det viktigt att alla får något så när samma förutsättningar, men annars kan man ju alltid TRÄNA på att nosen inte ska befinna sig i direktkontakt med marken -ett ganska enkelt sätt att göra det, är att inte tillåta det- OAVSETT vad som ligger där, så är ju tanken, att hunden ska bibehålla kontakten med dig, eller hur? Let´s face it! Tränar man hunden på svårigheter, såsom godis på marken och på, bakom eller framför skyltar, så har man ju lite bättre förutsättningar är den, som inte gjort det. Efter det, så är åttans frestelse, bara en droppe i havet. Ett hjärnspöke helt enkelt.

Gör fel, gör om, gör rätt

Om man då har tränat störning, om man har tänkt utanför boxen, om man har förberett sig själv och hunden, på bästa möjliga sätt och det ändå inte funkar. På tävling, så har man likt förbannat den lille ”prestationsdjävulen” på axeln. Den som påstår:

  • att vi inte är tillräckligt bra 
  • att vi inte kommer klara av det
  • att vi skulle stannat hemma
  • att vi borde tränat mer
  • att hunden inte tar i när den springer
  • att det är SM-ekipage med
Hur gör man då? Faktum är ju mer du tränar, ju bättre det går på träning, desto viktigare är det att inte ta sig själv och sitt tävlande på blodigt allvar. Saker som funkar hemma, misslyckas på tävling. Fine! Utnyttja det kvittot du fått i din hand och lägg upp din träning utefter det. Det VÄRSTA och det BÄSTA du kan göra, är att bryta. Vilket av dessa alternativ det blir, hänger helt på dig. Ger du upp och uppgiven går av plan, jag då är det kanske inte ett lyckat val. Det enda man har fått in är, att om det går dåligt, då ger vi upp. Hur kul är det?  
Väljer du istället att lägga om träning till tävling, så har du HELT andra förutsättningar. För den som orkar, så har ni världens bästa exempel FÖRE och EFTER träning på tävling. Ni behöver inte ens se hela filmerna, för att se SKILLNADEN. Det vanligaste förfarandet på tävling är, att trots att man inte har en chans på ett förstapris, eller ett godkänt resultat och trots att man har en KASS känsla i bröstet, så kämpar man sig igenom hela programmet, eller genom hela banan. Varför? För vems skull? För din, för hundens, eller för att slippa oroa sig vad publiken ska tycka?
Faktum är, om man inte utmanar, inte vågar, inte misslyckas, ja då kommer man heller inte utvecklas. Jag har en underbar vän, som ser det så här ”hur kul är det att gå kvar i första klass, när man är 15 år?” och visst ligger det något i det. Våga tänka utanför boxen, utmana dina gränser och inse att det inte är någon fara att misslyckas. ”Hur svårt kan det va?!”

Lämna en kommentar