KENNEL BLÅGUL

Vi människor väljer gärna den lättaste vägen, om möjlighet finns, men frågan är varför allt måste vara så lätt alltid? Är det inte så att det är motgångar, som gör oss starka? Är det inte så att bara döda fiskar, flyter med strömmen? För att vinna, måste man VÅGA! Att satsa på Dual Purpose, är just en sådan sak. Att inte alltid välja den enklaste vägen, att faktiskt våga och att man i slutändan faktiskt kommer att VINNA!

När jag startade på jaktprov, så fick jag ganska snabbt höra, att ”en sådan hund, kan man inte komma någon vart med”. Ska man lyckas, då måste man skaffa sig en av ”jaktligare typ”.  Visst jag och Whiskey hade en lite krokig start, men så här i efterhand, så är jag ÖVERTYGAD om att det, till stor del, berodde på hans Erlichia. Han har under förra årets starter, BEVISAT att det visst går och med tanke på att proven snarare påminner om ett lydnadsprov, än en faktisk jakt, så anser jag att om har man söket, så är resten bara detaljer.

Baily har bevisat med ALL tydlighet, att en hund av ”utställningstyp”, kan bärga ett förstapris i nybörjarklass. Hade jag haft dagens erfarenheter då och startat lite tidigare, än vid sex års ålder, så hade vi fixat öppenklass utan större problem.

Bacardi är en klass för sig. Första starten var med en i stort sett otränad hund -känns mönstret igen- och på Goldenklubbens KM. Stekande sol och ett -för hennes del- alldeles för svårt sök, samt vilt som legat ute för länge och BOKSTAVLIGEN fyllts av spyflugor, gav första nollan. Andra nollan stod jag för, när jag bröt våran andra start. Tredje gången gillt och då satt ettan som en smäck, hon blev både provbäst OCH helgens bästa nybörjarklasshund. Trean i öppenklass, består av knappa fem veckors träning. Joråsåatt!

Tila är vår BÄSTA jakthund. En ULTIMAT Dual Purpose. Problemet är, att hon föredrar praktisk fågeljakt, framför kallvilt och hennes jaktprovsresultat är väldigt jämnt, om än mindre bra. JAG vet vad hon kan och på de praktiska jakterna, som vi deltagit på, så har hon visat hur grym hon är. Stadig, uppmärksam, fokuserad och apporterar ALLT! Där andra hundar bangar -en skadeskjuten hare på fyra kilo, kräver sin hund- där visar hon var skåpet ska stå. Hon ska bli min SE J(a)Ch, vi ska bara ta den där jäkla ettan först, men ”hur svårt kan det va?!”

Artikel ur Apportören nr 1 – 2013

Sedan har vi den exteriöra biten. Vi har en rasstandard, men följs den? I många fall tycker i alla fall JAG, att man avlar fram det som man själv tycker är snyggt. Sen om det faktiskt stämmer överens, med det som står beskrivet, det är en helt annan femma. Extrema vinklar, päls som må vara vacker att titta på, men som saknar funktion för en hund, som ska jobba i vatten, men VÄRST av allt är hunden som kryper runt i ringen och ändå blir bedömd och än värre, placerad. ”Diskvalificerade fel – hund som är aggressiv eller extremt skygg”. DISKVALIFICERADE! Eller så skiter man helt i det exteriöra. Det är oviktigt om din golden ser ut som en golden, bara den gör det den ska. Mycket motor ska det vara, men med mycket motor, kommer mycket stress och med stressen följer en massa problem.

När man plockar bort meriteringsbiten, för att kunna få ett championat, det är då man kan frångå rasstandarden. Det är då det skapas extremer, på BÅDA hållen. Varför, kan man då fråga sig? Jo, för att vi människor väljer ALLTID den enkla vägen. Om man slipper starta på jaktprov och faktiskt BEVARA de jaktliga egenskaperna, om man slipper lägga ner TIMMAR på att träna sina hundar -vare sig det gäller jakt, utställning, eller annat- om det bara är utseendet är viktigt, eller om det bara är egenskaperna är det som gäller, ja då blir det grupperingar. Är de av godo? Tveksamt om ni frågar mig. Mina hundar är långt ifrån perfekta, men de stämmer i alla fall ganska väl överens, med rasstandarden. Både vad gäller utseende, mentalitet OCH egenskaper. Varför ska man behöva välja?

WHISKEY: 2:a ÖKL B-prov, CK, SE Lch och RLD N

BAILY: 1:a NKL B-prov, 1:a utställning, SE Lch och RLDN RLD F RLD A RLD M