KENNEL BLÅGUL

En stor del av de resultat vi får på tävling, handlar om vad vi tränat och hur vi tränat, men faktum är att den största delen av ekipagets prestation, handlar om vad vi FÖRMEDLAR till vår hund. Att träna tätt inpå tävling, har alltid sina risker. Nerver tillsammans med ”ska bara”, är sällan en bra kombination. Ofta drar man saker till sin spets och huruvida man löser problemen, som eventuellt uppstår, handlar helt och hållet om inställning. Lägger jag för stort värde i det som hände, ja då blir det nog svårt att lösa, medan om jag rycker på axlarna istället och tar det som ytterligare något att träna på, ja då kommer det troligen inte bli något problem.

En god vän sa till mig en gång ”lydnad måste inte alltid vara så jävla kul” och det ligger något i det. Visst ska hunden tycka det är roligt att jobba med dig, men ibland tror jag vi lägger för mycket ”kul” i vår träning. Ta platsliggningen som exempel. Om ni lägger eran hund hemma i vardagen och den lämnar platsen, vad gör ni då? Personligen går jag vänligt, men bestämt, tillbaka till hunden och lägger den där den låg. Lagd hund ligger. Inget konstigt med det.

Sätt sedan en koefficient på SAMMA beteende och helt plötsligt ser man ganska annorlunda på ”lagd hund ligger”. Ett antal hundar på linje, har av någon anledning, ett HELT annat värde, än samma antal hundar lagda på träning. Där kan hundarna ligga i grupp, under tiden vi diskuterar träningsupplägget och vi tar för givet att hundarna ligger -allmänlydnad- medan om vi sätter ett betyg på samma beteende, så förväntar vi oss helt plötsligt, att något ska hända. Hur kommer det sig?

Platsliggning, eller ligg på din plats?

Ofta skapar VI problemen. Vi förväntar oss att saker ska inträffa, vi är på helspänn hela tiden och hundar är FANTASTISKA på att läsa av oss och våran sinnesstämning. Ta ett lysande exempel från pensionatet. Vi får ibland in hundar, som är åskrädda och visst några av dem är faktiskt det, men 9 av 10 är det inte. När vi går ut och kollar till dem, så är de helt oberörda av att det smäller utanför. Varför är de då åskrädda hemma? Troligen för att vi en gång sett hunden reagera på en smäll -inget konstigt med det- och så fort SMHI varnar för åska, så börjar vi spänna oss. Hunden känner att det är fara i luften -de vet bara inte vad det är som är farligt- och med tanke på att flockledaren oroar sig, så borde den nog ta det på allvar. Samma gäller för hundmöten, raketer och platsliggningar.

Jag har haft problem med gruppmomenten, så jag vet vad det vill säga, att lämna sin hund på darrande ben. Bacardi hade -enligt mig i alla fall, frågan är om hon någonsin hade samma inställning- ett antal jobbiga platser i början och jag har verkligen gjort allt, för att trygga upp platsen och göra den ROLIGARE. Inte förrän jag insåg, att ligg är ligg och sitt är sitt, OAVSETT situation, så fick vi ordning på det. Man behöver inte göra det svårare än vad det är och man behöver inte alltid göra det ”så jävla kul”. Vi tränar nedläggande och jag belönar stadga, MEN jag förväntar mig också att ”lagd hund ligger”, vare sig det är på tävling, eller i vardagen.

Är en pinne värd mer, än en midsommarkrans?

Samma VÄRDERING skapar problem med apportering. En pinne eller tygpåse på tävling, är värd mycket mer, än en kotte i skogen. Bara för att någon bestämt att en sak är värd ett visst antal poäng, betyder det då att vi automatiskt kopplar bort vårt logiska tänkande? Tugg och tempo, är de största poängtjuvarna på tävling, men är det så konstigt att hunden gör som den gör, med tanke på att vi oftast stirrar ut hunden, när den är på väg in. Vår tanke är ”tugga för guds skull inte” och ”lite fortare kan du väl springa”, medan hunden snarare ser vårt beteende som ganska aggressivt och osäkerheten tar sig uttryck i dåligt tempo och tugg. Tugget kan självklart bero på annat och är det inte osäkerhet, så är det -enligt min erfarenhet- snarare ett uttryck för en allt för gasad hund.

Då är vi tillbaka till att lydnad inte alltid behöver vara så himla kul. Ofta är vi så oroliga över farten, att vi gasar igång hunden, innan den befäst grundtanken i momentet. Vittringen görs på fullt avstånd och kamptrasan hängs ner på vägen in. Tekniken i inkallningen, får stå tillbaka, för farten. Apportbocken kastas till hunden, fast den egentligen kanske bara skulle läggas ut, eller än bättre, plockas upp. En STRESSAD hund tänker inte, den bara gör och visst, när den gör rätt, så blir det en tia, men det blir lika ofta en nolla. I de lägre klasserna är det oftast inget problem, MEN när hunden kommer upp i trean och elit, så är en nolla helt plötsligt ganska dyrköpt. Tycker man att ”flashigt” är värt mer, så absolut, men då kanske man heller inte ska bli besviken på nollorna som uppstår.

I jaktsammanhang förväntas hunden gå vid sidan, på lydnadsplan litar vi helt plötsligt inte på samma hund

Vi borde kanske inte värdera en träpinne så högt, som vi faktiskt gör och kanske borde vi även sluta sträva efter perfektion. Perfektion är ett ORD vars betydelse snarare skapar frustration och problem, än den glädje det är tänkt. Ett ord lika svårdefinierat, som lagom. Perfektionister finns, men finns perfekt? Vare sig siktet är inställt på att ta ett förstapris, eller vinna SM, så måste jag sluta jämföra mig med andra. Min möjlighet att vinna eller för den delen få en tia på fjärren, har INGENTING att göra med de andra ekipagens prestation. Det enda jag kan påverka på en tävling, är min EGNA prestation och risken som finns med att jämföra med andra, är att man förminskar sin och sin hunds chans till att genomföra tävlingen så som man tänk sig.