Ett av det största problemet i hundträningen, är hur vi VÄRDERAR saker. En pinne i skogen, har vi inga problem med, hur våra hundar hanterar. En pinne med två klossar, är det världens undergång, om samma hundar tuggar på. En kotte, som kastas in bland andra kottar, hittas varje gång, av våra fyrbenta vänner -vilket vi även tar för givet- En liten pinne bland andra små pinnar, skapar sådan stress hos oss, eftersom vi vet vad en sådan pinne är värd i tävlingssammanhang. Värdet på pinnarna skapas av OSS och därför är det även vi, som måste se till att ta bort den värderingen. En pinne, är en pinne -med eller utan kloss- och ingenting annat.
Baily var den första hunden, som jag lärde in vittringen på. Fråga mig inte HUR jag gjorde, för det kommer jag faktiskt inte ihåg. Vad jag däremot vet, är att det i stort sett aldrig funkade och en av orsakerna till det, tror jag är FART. Då tyckte jag att farten var viktig -vilket den visserligen är, men inte under inlärning- med fart kommer stress och med stress kommer oundvikligen dålig sortering. Lite katten på råttan, råttan på repet. Ibland kan hundarna fixa det i alla fall, men i många fall leder det till fel pinne och/eller tugg och inget av alternativen är att föredra, när det gäller vittringen. Jag väljer numer att ALLTID sitta nära pinnar och hund, under inlärning, för att få så perfekt aktivitetsnivå som möjligt. Fart och avstånd, är det absolut SISTA jag lägger in och då endast, när jag känner att momenten ”sitter”.
Denna metoden -som jag använder nu- använde jag första gången på Bacardi och sedan har jag gjort på liknande sätt, med Tequila, Whiskey och nu Xanté. Det är inte säkert att den fungerar på alla individer och det finns säkert lika många alternativ, som det finns hundtränare. Vad jag däremot är ÖVERTYGAD om, är att lära hunden att ”tvivla” på sina ögon och endast FÖRLITA sig på näsan -bara för att pinnen inte syns, så är det inte säkert, att den inte ligger där och med jämna mellanrum, väljer jag att dölja min rätta pinne under en näve gräs, eller som i det här fallet, en vedkorg- Kommer man på en tävling i ett ridhus och hunden råkar sparka sand över pinnen, så vill jag inte att den bara ska leta igenom de synliga pinnarna, utan lita på sin näsa och leta tills den rätta pinnen hittas.
I och med att jag vill lära hunden att leta med näsan och inte ögonen, så är vedkorgen ett bra alternativ på vintern -dessutom lär den sig skillnad på trälukt och min lukt- Resterande tid börjar jag ALLTID i högt gräs och ALLTID med en pinne. Mitt kommando ska innebära ”sätt på näsan och hitta min doft” -har man en synligare pinne, så hittar hunden självklart den, men frågan är ju om den använder näsan, eller letar med ögonen- Sedan jobbar man successivt in synliga pinnar -fortfarande med den rätta pinnen dold- tills dess att den rätta pinnen ligger tillsammans med de andra pinnarna. Hur lång tid det tar, är högst INDIVIDUELLT och felet vi oftast gör, är att stressa fram resultat.
Mitt tips är att låta det ta tid, för när hunden väl har fattat vad momentet handlar om, ja då spelar det ingen roll om de andra pinnarna är vittrade eller inte och PERSONLIGEN så tränar jag aldrig med vittrade pinnar. Inte ens när vi tränar för eliten. Att de andra pinnarna bär doft av både dig och tävlingsledare -plus en massa andra dofter dessutom- är oundvikligt och det är ganska löjligt att tro, att hundarna inte skulle känna lukten av tävlingsledaren, bara för att denne använder en tång. Betänk även att samma tång, har dessförinnan hållit i din pinne, med din vittring, vilket innebär att ALLA pinnar -mer eller mindre- luktar dig. En anledning till att jag slutat koka/frysa pinnar och inte är rädd för att använda de pinnar jag tagit i idag, till min vittringsträning imorgon. Min hund ska leta efter den pinne, som luktar MEST mig, för dagen.
Inlärningen som jag skriver om nu och som dokumenterats i filmen, går lika lätt att överföra till utemiljö och gräs. Glöm inte att låta det ta tid. Skit i att lägga på tempo. Bli inte frustrerad om hunden börjar köra plockepinn, eller tugga på pinnarna. Bara andas och backa bandet, för detta är ett moment, som kräver STORT självförtroende hos hundarna och det är inget som växer under press.
DAG I – Jag började med en ensam pinne i vedkorgen, för att förknippa vedkorg, med att sätta på näsan och sätta på näsan med att hitta min lukt. Redan här är det mycket troligt att någon av vedklabbarna, eller tändveden -som dessutom påminner om vittringpinnar till utseende och lukt- bär min vittring. Vi tränar två korta pass under dagen.
Xanté fattar konceptet snabbt och letar efter min pinne, trots att den inte alltid är helt lätt att få tag på.
DAG II – Jag vill ganska snabbt lägga in de synliga pinnarna, eftersom jag tror att man ganska lätt fastnar i ett delmoment för länge och därigenom skapar ett moment i momentet. Här gör jag en liten miss, eftersom han vid första försöket plockar ALLA synliga pinnar -han har alltså redan fattat värdet av pinne, bara inte kopplat vilken pinne som ger belöning- och jag tar emot dem med handen, för att sedan lägga ut dem igen. Egentligen ingen större fara, eftersom jag just nu INTE vill att han ska fokusera på dem, utan leta i korgen och därmed spelar det ingen roll vad de andra luktar. Vi tränar två korta pass under dagen.
Efter att ha plockat alla de synliga pinnarna och inte fått någon belöning, så hjälper jag honom genom att peka på korgen igen och när han hittar min pinne och fått belöning för det, så ignorerar han de synliga pinnarna, sätter på näsan och letar i vedkorgen.
DAG III – Eftersom Xanté verkar koppla ganska snabbt, vad det är jag vill, så flyttar jag nu ut korgen från dess hörn, ställer den på våran ”utställningsmatta” och lägger dit synliga pinnar i en rad, där korgen utgör ”mittpinnen”. Jag varierar genom att låta pinnen ligga bland de andra pinnarna och i vedkorgen, varav större delen av passen innebär att leta i vedkorgen, eftersom jag fortfarande inte vill lägga för stort fokus på de synliga pinnarna. Synliga pinnar ska innebära, lita inte på ögonen. Vi tränar två korta pass under dagen.
Jag börjar passet med att gömma pinnen i korgen, för att återigen påminna ”vi letar med näsan och inte med ögonen”. Vid några tillfällen testar han att plocka en av de ovittrade pinnarna, men när det inte ger utdelning, så sätter han på näsan och då hittar han OUNDVIKLIGEN rätt pinne varje gång.
Jag utmanar även ödet -skulle det inte funka, så backar man bandet- genom att lägga in min pinne bland de andra och han förvånar mig, genom att använda näsan och leta igenom ALLA pinnarna. När han hittar rätt, då är det ingen tvekan, oavsett hur nära ”fel” pinne den ligger.
DAG IV – På dagens pass väljer jag att ställa korgen lite i bakgrunden och lägga raden med pinnar, lite för sig själva. Varierar genom att lägga pinnen i korgen, eller i raden med pinnar. Vi tränar endast ett pass
Jag börjar med att lägga pinnen i korgen, för att påminna om att näsan ska på. De flesta gångerna, ligger dock pinnen i raden av pinnar. En gång tänker Xanté fel och plockar fel pinne. Som tur är ligger den rätta i korgen, så det finns ingen möjlighet, att han kommer lyckas med att hitta rätt pinne, utan att koppla på näsan. Resterande gånger är näsan på och han plockar SJÄLVSÄKERT rätt pinne, när han får vittring på den.
DAG V – Testar att göra en ”tävlingsmässig” vittring och Xanté använder näsan fint. Efter att ha lyckats två gånger, slutar vi medan vi är på topp -inte helt vanligt när det gäller mig, som gärna vill testa en gång till-
Det sista steget -alltså dag 5- kommer jag nöta, innan jag överhuvudtaget börjar fundera på att lägga på avstånd och/eller fart. Jag kommer istället fokusera på att lägga pinnarna i olika formationer, variera antalet pinnar och då och då gömma den rätta pinnen, allt medan jag sitter NÄRA pinnarna för att få så liten aktivitetshöjning hos hunden, som möjligt. Jag har under de här fem dagarna använt SAMMA pinne hela tiden, något som behöver fasas bort, inom kort.
Det här är mitt sätt att se på inlärningen av vittringen och det finns naturligtvis variationer i det oändliga. För egen del försöker jag göra det så enkelt som möjligt, för hunden och ha så lite hjälper som möjligt, att jobba bort. Jag är av naturen lat och måste man inte, så gör jag inte.
HÄR kan du hitta ytterligare en variant på vittringsträningen. En variant som kan öka säkerheten och noggrannheten i hundens nosarbete.
Lämna en kommentar