Jag är en sådan person, som inte har TÅLAMOD, att pilla och finslipa på detaljer. Jag tränar oftast för lite på momenten, delar nästan alltid upp dem i mindre delar och kedjar sällan eller aldrig. I väntan på 10:an, anmäler jag till tävlingar och har jag TUR så fixar vi ett förstapris. Går det inte, så tränar vi lite till, men jag blir ALDRIG besviken på min hund, eftersom jag VET att det hänger på min träning, eller snarare avsaknaden av den. Har man det i bakhuvudet, så ser jag inga problem, med att starta en ”ofärdig” hund på tävling.
Det finns ju naturligvis de, som tänker helt tvärtom och ALDRIG skulle gå ut och tävla, om hunden inte sätter minst en tia på träning. En beundransvärd filosofi, men för egen del, så skulle det aldrig hålla. Har jag ingen tävling, att träna inför, ja då blir det heller ingen träning och risken -som jag ser det- är att man fastnar. Man väntar på det PERFEKTA ögonblicket. Ni vet det, då alla momenten sitter och när man briljerar med toppoäng och i sanningens namn, så händer det sällan eller aldrig.
När man tränar i sitt trygga gäng, på samma appellplan, samma tid, samma kanal, DET kan inte jämföras med en tävling. HUR mycket man än tränar, petar och nöter, så finns det saker, som aldrig går att förutse. Oförutsedda störningar under tävlingen. Nerver som ändrar hållning och utstrålning hos föraren. Att kunna prestera, när man VET hur duktig hunden är på träning. Kan man TROTS detta gå ut och vara nöjd med ”dåliga” poäng, nollade moment eller felaktigt utförda övningar, ja då är det bara att ta av sig kepsen och buga djupt.
Det finns säkert de, som tycker att min inställning är idiotisk och inte alls fattar hur man kan gå ut och tävla en hund i eliten, efter endast fyra pass. Frågan är varför inte då? JAG vet, med allra största säkerhet, att vi inte kommer få något förstapris, än mindre SM-poäng och om det inte stör mig, varför ska någon annan hänga upp sig på det? Jag ifrågasätter inte de som detaljtränar och eftersträvar perfektion innan tävlingsstart och i sin tur jag förväntar mig samma bemötande tillbaka. ”To each its own”.
Nu är jag ju en sådan person, som i mångt och mycket inte bryr mig om andras åsikter. Jag har viktigare saker att lägga min energi på. Vad som DÄREMOT stör mig, är när man stänger ute ekipage, för att de inte har samma tankar och idéer, vad gäller träning och tävling. ÄVEN om man inte petar på detaljer, så kan man ha andra egenskaper, som väger upp. FAST man inte kan träna fyra kvällar i veckan och kanske har en längre väg till tävling, så betyder inte det att man inte kan bidra. OAVSETT om man säger ”nej”, ”oj” eller ”tokigt”, så KAN man och BÖR man titta lite längre, än bara dit näsan räcker. Runt nästa hörn kan det finnas en människa, som trots att den kanske är din motsats, har en erfarenhet eller tanke, som tar dig ytterligare ett steg framåt.
VÅGAR man, så KAN man och i väntan på 10:an så fortsätter jag att tävla ”otränade” hundar. Samtidigt håller jag ögon och öron öppna, efter nya infallsvinklar, som jag kan ha nytta av i min fortsatta karriär, som hundtränare. Man blir ALDRIG fullärd och perfektion är ett fint ord, vars betydelse faktiskt inte existerar.
Lämna en kommentar