Vi är många ute i vårt avlånga land, som träna och tävlar med våra HÖGTEMPERERADE hundar, där steget från hanterbar stress till TOTALT överslag, är hårfin. Hur det tar sig uttryck är olika, men resultatet är oftast detsamma. FRUSTRATION hos både hund och förare. Man VET vilken potential hunden har, men man vet också att det är svårt att nå hela vägen, om man inte kan kontrollera pip, tugg, okoncentration etc.
Går det att ta sig förbi det? Många skulle nog svara nej, ge upp och gå vidare, men jag är övertygad om att det går att lösa. Frågan är bara HUR lång tid det tar och om man har TÅLAMODET och ENVISHETEN att ge sig och hunden den tiden.
Jag har vetat, sedan jag började träna Bacardi, att HON har den potentialen att gå långt, riktigt långt. För snart ett år sedan, började jag tänka lite annorlunda, vad gäller träning i allmänhet och hennes träning i synnerhet. Vet att jag läste i någon blogg, att vederbörande använt knäckebröd -tanken var att det skulle vara en tråkig belöning- för att få ner aktivitetsnivån i fjärren. Naturligtvis provade jag det -godis ska ju dämpa hundarna och då borde ju tråkigt godis göra susen- och naturligtvis spelade det föga roll för Bacci. ”WOW! Knäckebröd! Vilken delikatess!” och jag intalade mig själv, att det nog ALDRIG skulle gå få henne lugn, men det gick.
 |
| Stressapa – när hjärnan trillar ner i benen |
Efter att vi haft en träningsdag tillsammans med Rose, så valde jag att börja på ny kula. Jag vågade göra fel upprepade gånger, så länge som jag såg till att det blev rätt ännu fler gånger. Det resulterade i 15 minuterspass med fjärrträning, där jag varvade ”nej” -lyfta tassar- med ”bra” och stillsam godisbelöning -stilla tassar- I början blev hon osäker, men ju mer vi höll på, desto TYDLIGARE blev ramarna runt rätt och fel. JAG blev inte frustrerad om det blev fel -det var ju bara att nöta vidare- och Bacardis stress försvann så sakteliga, eftersom vare sig det blev rätt eller fel, så var JAG tydlig och hon slapp chansa. Med tydligheten och lugnet, började även resultaten trilla in. Hon blev SÄKER på vad hon skulle göra, vad som förväntades av henne.
Efter att ha haft en lydnadsvila på tre månader -mest för min egna skull– så är vi tillbaka på ruta noll igen. Hon ÄLSKAR lydnad, att arbeta -man kan lugnt påstå att vila INTE är hennes melodi- och den uppdämnda energin, visade sig från sin värsta sida. Jag vet att jag har löst det en gång och att jag är på god väg att lösa det igen -tålamod, envishet, tydlighet- men det jag verkligen SAKNAR, är att kunna belöna henne med värsta kampleksaken, bli ÖVERSVALLANDE lycklig, eller låta henne jaga boll. Många av er undrar säkert VARFÖR jag inte gör det? Dels beror det självklart på att stresspåslaget kommer bli enormt, men ska jag vara helt ärlig, så behövs det inte. Hennes belöning ÄR verkligen att jobba och ett lugnt beröm från min sida, ett brett leende, eller en stilla smekning är HIMMELRIKET för henne. Nej, belöningen är BARA för min egen skull, eftersom vi fått lära oss ”att hundarna ska ha godis, eller leksak” och det stämmer, men kanske inte på hundar som Bacardi och hennes gelikar.
Många av oss, som har denna typen av hundar, behöver ibland lite ”stöd”. Inte för att det är synd om oss på något sätt, för det är det inte. Däremot känner i alla fall jag, att omgivningen kan ha lite svårt att acceptera mitt ”problem”. Hellre dämpa än dra upp, sägs det, men ibland är jag inte helt säker på det. Att DÄMPA är banne mej ingen dans på rosor heller -även om det självklart är roligare att jobba med en hund som vill, en än som man måste truga- och frågan är, HUR paketerar man en ”stressapa” på bästa sätt? Jag vet hur jag gör. Hur gör ni?
Lämna en kommentar