När saker inte blir som man tänkt sig, så är det MYCKET lättare att se och skylla på yttre faktorer, snarare än att se till sin egna träning och kanske brister i den samma. Tror att det finns i ALLA grenar och att de flesta av oss varit där, mig själv inkluderad.
-”Rutan stod för nära kantbanden”
-”Domaren dömer bara efter den som håller i snöret”
-”Om kastaren inte hade stått där, DÅ hade det funkat”
-”Denna banan är inte anpassad för storvuxna hundar”
Bortförklaringar finns i massor, men är det inte egentligen ett sätt att blunda för hur man har lagt upp sin och sin hunds träning?
Ett exempel ifrån min och Bacardis elitstart i Falkenberg förra året. Vi hade gått bra, RIKTIGT bra! Det var i rutan det hände. Precis när jag vinklade tillbaka mot utgångspunkten, satte någon i puliken igång och banka med en sko bakom Bacci. Hon blev naturligtvis konfunderad, reste sig upp och tjuvade slutligen. Jag tappade fattningen och blev självklart URSINNIG på den personen som hade ”förstört” mitt moment och slutligen även berövat oss vårat förstapris.
Var det egentligen så? Nej! Handen på hjärtat, så hade vi absolut inte tränat med några störningar och är det något som förekommer på tävling, så är det just störningar. Var ”skobanket” orsaken till det missade förstapriset? Nej, det var JAG. Jag blev irriterad, kunde inte släppa det som hänt, vilket i sin tur ledde till att Bacardi blev osäker. OM jag hade gått vidare, så är chansen stor att de andra momenten lyckats och då hade vi faktiskt fixat det och med en hyfsad marginal dessutom.
Visst har man varit på ett ANTAL utställningar där man är ÖVERTYGAD om att domaren är helt inkompetent och bara bryr sig om den tvåbenta, som håller i snöret. Det finns säkert några fall, där det stämmer, men när man tänker efter, så har de stora utställarna ofta många års erfarenhet i ryggen och hundarna VET vad de ska göra. Till skillnand från mina, som -om de har tur- får några få pass framför spegeln, innan vi gör våra vänstervarv. Kan man då ärligt säga, att den som vinner inte gjort sig förtjänt av vinsten? Nja, kanske inte.
Istället kanske JAG skulle lägga ner lika mycket träning på utställningsträning, som jag gör på all annan träning. Gör jag det, ja då är troligen chansen större, att mina hundar presterar det lilla extra som behövs för det där certet. Om man tar träningen med en klackspark, då får man nog allt ta resultatet likadant.
När jag började med rallylydnaden, så blev jag alldels FÖRSKRÄCKT -och påpekade även det mången gång- över hur tight allt var. Hur skulle jag med min STORA hund, kunna gå slalom eller spiraler, utan att meja ner varenda kon? Inga problem, visade det sig. Det stavas T R Ä N I N G och om man faktiskt använder sig av de bokstäverna, så funkar det ganska bra. Nu tränar jag extra svårt och extra tight, för att det ska kännas enkelt, när vi väl kommer ut på tävling och hittills har det funkat VARJE gång.
´
Inom jakten hör man bortförklaringar, efter bortförklaringar och visst har jag tänkt samma sak. OM den kastaren inte hade stått där, om den hunden inte hade fått sina markeringar innan mig, om, om ,om. DEN domaren går inte att starta för, för den tolererar inte ljud. DEN domaren gillar bara hundar som springer snabbt. DEN domaren tycker inte om att man styr hunden. Fast ärligt talat. Om hunden ÄR tränad, så bör den ju faktiskt klara sin etta, oavsett domare. Något JAG personligen insett, nu när jag faktiskt börjat träna min hund ordentligt.
Vem bestämmer vad som är ett misslyckande? Hur snabbt måste man lyckas, för att det inte ska räknas som ett sådant? Om det inte funkar, beror det då på väder, domare, bana, terräng, eller hänger det faktiskt på VAD och HUR man har tränat? Kanske borde vi som förare ta mer ansvar för hur det går, oavsett vilken gren vi tränar/tävlar, istället för att hitta yttre omständigheter till varför det inte fungerade. Jag vet vad jag tycker. Vad tycker du?
Lämna en kommentar