Hittade ett MYCKET tänkvärt inlägg på Jennys blogg ”Får man vara med även om man inte vill bli bäst?” som jag ville dela med mig av. Det i sin tur sätter naturligtvis mina egna kugghjul i rörelse -hoppas det är okej att jag spinner vidare- Bacardi är verkligen en framgångssaga, men faktum är att jag tycker det är lika kul oavsett vem av hundarna jag tränar, eftersom jag tycker det är ROLIGT att träna hund. Det handlar inte om att vara bäst, utan det handlar -eller ska i alla fall enligt min mening- om att gilla det man gör, annars blir det ohållbart i längden.Personligen tycker jag att det är kul att klura ut lösningar på problem, att se framgång -och bakslag- i min träning, samt att få ett kvitto på hur vi ligger till genom att ställa upp på tävlingar.
Jag tycker att det är ENORMT viktigt, att man som hundtränare veta för VEMS skull man tränar hund och VARFÖR. Vad vill du? Vart vill du komma? Hur tänker du ta dig dit? Att använda sig av förnuft och känsla, är nog det viktigaste, oavsett vad du har satt ditt sikte på.
 |
| Kanske är jag inte bäst, men jag är banne mig bra nog! |
När jag har ekipage på privatlektioner för första gången, så är alltid min första fråga ”Vad har du för mål?”. Är drömmålet ett championat, så finns det -enligt mig- ingen anledning att peta på EXTREMA detaljer -såsom frysta tassar i fjärren, ett fotgående utan blicksläpp, positionsväxling, eller sneda sättanden- som faktiskt bara behövs åtgärdas om man ska satsa på landslaget, eller vinst i SM. Visst, det ser flashigt ut, men hur viktigt är det? Även om man på vägen skulle ändra sitt ursprungsmål, så är det ALDRIG försent att peta på detaljer. Om man däremot begär perfektion redan från början, jag då tror jag att man skjuter sig själv i foten. Hunden, du eller båda två kommer tröttna, innan ni nått slutmålet.
Med Bacardi har jag bara börjat träna detaljer i ÅR. Innan dess hade vi förflyttningar i fjärren, ett fotgående med både den ena eller den andra ”defekten” -dock alltid med glädje- tugg på vittringspinnar och en massa andra småfel, som inte är okej enligt många, men som faktiskt inte spelar någon större roll enligt mig. Det vi däremot HADE -och fortfarande har- var en ofantlig glädje att både träna och tävla. DET är faktiskt viktigare än allt. Viktigare än det raka sättandet i zätat. Viktigare än en fryst blick i sittande i grupp. Viktigare än rätt djup i rutan. Viktigare än… Perfektion är bara ett ord. Glöm inte det!
Lämna en kommentar