Ibland blir man bara matt när man tänker på all skadeglädje och missunsamhet, som finns i vårat samhälle. Ett samhälle där man inte får sticka ut, där det inte får gå bra för dig, för din hund, eller ditt företag. Där det finns de som inte pratar med en FÖRRÄN det går bra för dig -innan dess tillhör man bara den gråa massan- och de finns de som slutar prata med dig NÄR det går bra.
Idag hade jag en tjej och hennes UNDERBARA hund på privatträning. En tjej som det gått bra för, men uppenbarligen FÖR bra enligt Herr och Fru Jante. En tjej som -trots oerfarenhet- har lyckats väldigt bra och som det kommer att gå bra för även fortsättningsvis, jag lovar.
Vad är då anledningen enligt Jante? Jo hon har en enkel hundras. Hallå! Finns det verkligen, för i så fall får någon gärna upplysa mig om vilken det är. Jag har i och för sig också hört att jag gör det lätt för mig som väljer en reteriver, men de som kommer med detta uttalandet, vet uppenbarligen inte HUR mycket tid man måste lägga ner på träning, för att det ska SE enkelt ut. Enkelt är det däremot aldrig.
Tack och lov är jag omgiven av ett gäng kompisar, som kan ge konstruktiv kritik, glädjas med mig i medgångar och stötta mig i motgångar. Jag är dessutom utrustad med tjockt skinn på näsan och en magkänsla som jag ALLTID följer -bra eller dålig, så stämmer den oftast- Något som jag tvingats bygga upp under åren, vare sig jag velat eller inte.
Ofta när man är på tävlingar, hör man att det snackas skit om den som tävlar och mer än gärna hackas det på dess hund. Av någon konstig anledning händer det MER ofta på lydnadsplan, i jakten, eller på utställning, än på en rallytävling -tror faktiskt aldrig jag hör det där och agility kan jag inte uttala mig om- Jag kan villigt erkänna att jag förbannat mig över en och annan utställningsdomare, men inte på grund av de andra hundarna, utan det negativa som sägs om mitt hjärtegryn -som naturligvis alltid är felaktigt- Jag försöker att inte dras in i skitsnacket och förhoppningsvis lyckas jag i de flesta fallen, men överlag tror jag ALLA kan bli bättre på att peppa -för visst är det så, att det som gått dåligt, det vet man redan om och all icke-konstruktiv kritik, det kan stanna på tungan-
Ett litet svamligt inlägg kanske, men frågan kvarstår. Vilken svensk sjuka är det som är värst? Den där man BÖRJAR prata med någon det går bra för och inte annars? Eller den man SLUTAR prata med när det börjar gå bra? Jag vet vilket jag tycker. Vad tycker du?
Lämna en kommentar