Visst är det något speciellt att få hem sin lilla valp, något man gått och längtat efter länge och kanske har man stora planer om vad man vill hitta på i framtiden. Något jag tänkt på när man surfar runt bland bloggarna är, har vi för bråttom när vi börjar drilla våra valpar i diverse tricks och framtida lydnadsmoment? Glömmer vi bort att det är ”barn” vi har att göra med? Kanske borde man skynda långsamt? I dagens samhälle ska allt ske, helst igår och jag tror att vi missar att hundarna kommer -förhoppningsvis- finnas med oss VÄLDIGT länge.
När jag skaffade Baily, hade vi inte en tanke på något annat än en familjehund -visst vi gick kurser, men det var mest för att Baily tyckte det var så himla kul att träna- Vi fick en bra instruktör, som kunde se Bailys potential och styrde på så sätt in oss på lydnadsbiten. Våran första tävlingslydnadskurs började vi först när Baily var TVÅ år och om man tittar på startlistorna idag, så är de flesta hundarna i ELITEN däromkring.
Med hetsen att snabbt starta sin hund på tävling -been there, done that- så kommer könsmognaden som ett brev på posten. Förr -låter som man har hållt på i evigheter, men det är bara 6,5 år- så låg i stort sett alla hundar som kommit förbi ettan, vilket inte är ett faktum längre -inte ens i eliten- något som JAG tror hänger ihop med omognaden hos många hundar.
Frågan kvarstår. Varför har vi så bråttom? Baily startade sin tävlingskarriär som tvååring och nu när han snart är nio har han, trots ”sen” start -eller kanske tack vare- en hel del meriter. Han är lydnadschampion, han är uppflyttad i lägreklass spår, han har en 1 i nybörjarklass på b-prov -började träna jakt när han var sex år- och kan även titulera sig svensk rallymästare. Jag LOVAR, man hinner även om man inte stressar fram. Baily är ett klockrent exempel på det.
Min räddning -förutom att ha MÅNGA hundar- var min uppfödare, som sa det klokaste man kunde säga till någon som hade STORA planer för sin andra hund. ”Man förstör oftast hund nummer två, för man vill så otroligt mycket”. Klokt sagt och framförallt tror jag det ligger mycket sanning i den meningen, så istället för att göra ALLT det jag hade planerat för Whiskey, så fick han ta det lugnt och första halvåret tränade vi ingenting. Trots att jag inte körde ”lekträning” med honom, så har även han lyckats få en hel del meriter, likaså Bacardi och nu även Tequila, så något rätt måste jag gjort. Faran med att börja träna för tidigt, är att går det bra, så KOMMER kraven -inte i alla fall, men i väldigt många fall- och med kraven kommer pressen och med pressen kommer ”utbrändheten” hos hunden -och även dig kanske- Har man då otur, så har man kanske förstört sin hund för all framtida tävling/träning.
Med de små hade jag planer på att klicka och shejpa beteenden -det kan ju vara bra att ha i framtiden- men pga tidsbrist så har även de fått ett ganska händelselöst första halvår. Ingen ”passivitetsträning”, ingen fotträning, ingenting. Om det gör någon skillnad i framtiden, det vet jag inte, men jag tror STARKT på att ”låta barn, vara barn” och att skynda långsamt. Så istället för att passivitetsträna hundarna, så kanske det är dags att sätta sig själv på ryggsäcken och bara andas.
Lämna en kommentar