Igår fick jag se startlistan till nästa söndags tävling. TRETTIOEN elitekipage och alla tillhör sveriges toppklass inom lydnad, både vad gäller erfarenhet och resultat. Nu skulle jag ju antingen kunna ge upp på en gång, jag menar HUR stor chans har vi mot dessa proffs? Allt vi har att skryta med är tre förstapris, medan vissa som deltar redan deltagit OCH vunnit SM ett antal gånger. Nja, ge upp ligger nog inte riktigt för mig faktiskt, så det hoppar vi över.
Nästa alternativ är att hoppas på att det -av någon anledning- går dåligt för större delen av startfältet, så att våran prestation inte blir ”så dålig”. Fast ska jag vara ärlig, så är det inte riktigt min stil heller, så jag hoppas att alla lyckas med de målen de har ställt upp inför tävlingen.
Det som JAG istället kommer fokusera på är mig och min hund. Vi ska ha kul, vi ska kolla läget och FRAMFÖRALLT ska vi jaga känsla. Våran fördel är helt enkelt att vi inte är där för att tävla om en plats i landslaget, utan vi är där för att tävla mot oss själva. Våran prestation blir inte bättre -eller sämre heller för den delen- oberoende av hur bra eller dåligt de andra presterar.
Ibland ororar jag mig över hur mycket vi jämför oss med andra och visst har jag varit där själv. Jag har intalat mig själv att jag aldrig kommer vara så bra som den där duktiga hundföraren jag mötte på tävling, eller faktiskt hoppats på dåliga resultat hos andra, för att kompensera våra egna misstag. Läste ett suveränt inlägg hos TEAM NELSON, som jag gärna vill dela med mig av. För egen del vill jag bara tillägga:
”Vi är inte summan av andras lycka eller tillkortakommanden. Vi är vad vi själva bestämmer oss för att vara. På gott och ont”.
Lämna en kommentar