Jag har fått höra från en del olika håll, att jag är så modig som startar trean, trots att vi bara haft två veckor på oss att träna in momenten. Personligen tror jag inte att det handlar om mod, utan snarare att jag släppt min prestationsångest.
När jag började tävla med Baily ville jag VINNA. Det räckte inte med förstapris, utan vinst var det man skulle sträva efter och de gånger -en hel del- som vi inte fixade ettan, så var klassvinst viktigast. Även om jag med honom på senare tid har anmält till tävlingar, utan att vi haft några större förkunskaper innan, så hade jag ALDRIG gjort det under våran tävlingskarriär.
Någonstans på vägen försvann viljan att vinna och förstapris var det som räknades. Någon annan fick gärna vinna, men ettan var fortfarande viktig och när man har den inställningen så går det inte heller. Något jag fick erfara med Whiskey. Vi tränade för en åtta -det man behöver snitta för ett förstapris- och på tävling räcker inte det.
När jag istället började tävla Bacci, så gjorde vi det helt UTAN krav. Vi gick ut och körde bara för att det var skoj. Ett förstapris var en bonus, men känslan var -och ÄR– det viktigaste. Ska man satsa högt däremot, då MÅSTE man börja ställa krav och jag är rädd att om jag gör det för kravens skull och inte glädjen, då kommer prestationsångesten som ett brev på posten.
Vad gäller Tilas tävling på lördag, så visst hade vi kunnat starta tvåan igen, men det mest troliga är att det inte kommer lyckas, så då kan jag ju lika gärna testa trean, med i stort sett samma utgångsläge –OM vi har tur så fixar vi det, om inte så är det inte hela världen-
Lämna en kommentar