Har tänkt på det här med kastrering, när jag varit runt på andras bloggar. Många är tveksamma till att ta beslutet -och visst, det ska inte var lättvindigt- Det ska naturligtvis vara för hundens hälsa och inte för att underlätta för ägaren, för tro mig, invanda beteenden försvinner inte med kulorna. Nu ska jag berätta om Baily och ha i åtanke, att detta är MIN högst personliga erfarenhet. Det är inte säkert att det gäller för alla.
Baily har alltid varit vaktig omkring -vad han anser- viktiga saker. Då framför allt runt ben och sin älskade groda. Det beror säkert på hans osäkerhet, som jag troligtvis försärkt, för att jag inte visste bättre. Man har inte kunnat krama honom -inte så viktigt enligt alla, men JAG vill- utan att han spände sig och/eller morrade. Främmande människor göra sig ICKE besvär.
Beteendet förstärktes, ju mer flocken utökats. Han gick ständigt omkring med hög svans och stelt kroppsspråk. Droppen, som fick bägaren att rinna över, var när han bara satt och skakade på grund av alla löptikar. Han mådde helt klart dåligt och i och med sitt bagage, så skulle han aldrig gå i avel. Beslutet togs, att kastrera honom och oron var naturligtvis -som hos de flesta- att han skulle bli fet och lat.
Så här, ett drygt halvår senare, är vi så nöjda med vårat beslut. Vi har fått en helt ny hund -inte bara frisyrmässigt- som kan slappna av. Han är helt klart MATGLAD och man får stoppa honom från att äta allas mat, annars skulle han naturligtvis svälla upp som en ballong. Men helt plötsligt har han lämnat över allt ansvar till de andra. Han springer ner nya bekantskaper, i sin iver att hälsa. Han har bättre tålamod med barn. Förr kunde han inte bli klappad, samtidigt som han hade sin groda och om man råkade stöta till honom i sängens, så morrade han och hoppade ner på golvet. Inga problem längre, vilket i och för sig innebär att han inte hoppar ner, även om jag FÖRSÖKER knuffa ner honom ur sängen.
Tillsist vill jag stilla oron, om att de blir lata av en kastrering…
Lämna en kommentar