I helgen har vi tränat i Halmstad Hundarena både lördag och söndag. Vi har fått den perfekta störningsträningen tack vare kurser som hölls samtidigt. Guld värt när det kommer tävla andra hundar samtidigt som ens egna och oerhört svårt att få till på ett bra sätt. Alla hundarna har gjort fantastiska pass och jag hoppas att att de har bra minnesbilder med sig till på söndag.
I lördags fick Xanté träna kon-, rut- och dirigeringsskick. Att använda rutan och dirigeringsapporten som belöning har visat sig vara ett bra val för honom. Stressen har minskat, fokuset ökat och först när han ligger i rätt nivå blir han skickad till ruta eller apport.
När det gäller dirigeringsapporteringen valde jag att göra det extra svårt. Passet innan hade vi nämligen kört en högerruta och den stod fortfarande kvar på samma plats. Valde att börja med höger apport. Här märkte jag att han var allt för låst på rutan, eftersom han sprang åt höger fast jag tydligt visade vänster. Det ingav inte allt för stora förhoppningar vad gällde högerapporten, i och med att rutan stod där den stod, men tji fick jag. Tydlighet hos matte och fokus hos hunden bevisar att allt är möjligt. Wiiieee!!!
Igår valde jag nya moment – zäta, hopp apport och vittring. När det kommer till zätat så har jag haft problem att hålla honom på rätt nivå. Lagom ger korrekta skiften, för högt ger chansningar och jag har inte riktigt löst problemet att det inte ska löna sig att göra fel. Visst han får ett ”nej” och vi gör om, men det är fortfarande lönsamt att göra fel.
På förmiddagen, innan vi åkte till arenan, testade jag därför att lägga en boll bakom honom. Boll är nämligen hans favorit och gör dessutom att han ökar i stress. Hur tänkte jag då, undrar ni säkert? Jo, problemet är ju att han chansar när han ligger för högt, men nu hade han helt plötsligt något att ”förlora”.
Första försöken blev det fel, men när han insåg att bollbelöningen uteblev, så började han koncentrera sig och gjorde alla skiften rätt efter det. Självklart inser jag att inget är befäst och kanske är det bara nybörjartur, men min förhoppning är att vi har hittat en varaktig lösning på vårt problem.
Dagens bästa var helt klart vittringen. Jag har kört några pass här hemma, där jag gömt pinnen i gräs och lagt de andra pinnarna framför, eftersom det är samma sak här – för högt i aktivitetsnivå är lika med fel beslut. För att underlätta använde jag mig av en väl vittrad pinne, som legat i min ficka ett tag och tog med honom fot runt, när pinnarna lades ut (vill inte att han ska trigga mer än nödvändigt). Farten han hade ut till pinnar sade mig att det skulle gå åt pipsvängen, men faktum var att hjärna och näsa samarbetade fint, trots hans ”höghastighetsarbete”, för när han gick över den rätta pinnen, så tvärvände han och plockade självsäkert upp den. Top notch!
I lördags fick Limpan en välbehövlig vila, men igår smygstartade vi träningen igen. Apportering, inkallning och ställandet kommer tränas på promenaderna, så igår filade vi lite på hoppet och fria följet.
På hoppet belönade jag uthopp och sättanden. Inga problem där inte. Vad gällde fria följet tänkte jag använda mig av boll för att öka akitivitetsnivån lite, men se den gubben gick inte. Hon betedde sig lite som på tävlingen, allmänt ofokuserad och svår att sätta. Gah!
Efter några försök lade jag ner det, men som den envisa person jag är, så ville jag inte ge mig. Jag menar, det ska ju gå att få till, så jag bytte ut bollen och använde mig istället av vaniljbulle. Hepp, vilken skillnad. Helt plötsligt var min trippande hund tillbaka. Fina, snabba sättanden, bra fokus och en grym känsla. Yey!
Bara att inse, än så länge är bollen inte värt att anstränga sig för när man är trött. Godisbelöningar utanför boxen är däremot en helt annan femma. ”Hur svårt kan det va?!”.
